I dag var det äntligen lite sol.

Sol och blå himmel gör oss på gott humör.

Nere vid sjön hade en tunn isskorpa lagt sig på vattenytan, men den bar inte. Jag var tvungen att testa med tassen.

Och så kom den här farande.

Och gjorde vågor, svallvågor

Vågorna smulade sönder isen

Splash! Ingen skridskoåkning här än på ett tag.

I morgon lär det dock inte bli någon sol. I stället har vädergubbarna lovat mer snö. "Det kan bli besvärligt", sa de på TV. Det blir väl till att pulsa några dagar, tills de har plogat vägarna igen. Men det är bra för benmusklerna har jag hört.

I dag har jag varit och träffat en professor, minsann. Hon såg mig djupt in i ögonen. bokstavligt talat. Jag har nämligen varit på ögonlysning, för första gången i mitt liv. Det är något som hundar av vissa raser får göra innan de blir föräldrar, för att konstatera om de bär på några ärftliga ögonsjukdomar. Nu är det ju inte aktuellt i mitt fall, men däremot har ett av mina syskon drabbats av en allvarlig ögonsjukdom, PRA, och därför ville lagottoklubben, och matte såklart, veta om även jag var drabbad.

Det var jag inte, konstaterade professorn. Däremot hade jag något som heter främre Y-sömskatarakt. Det är också en ärftlig åkomma, men inte så farlig som den låter. Jag hade väldigt lindrig diagnos och den väntas inte påverka min syn, vilket är skönt, för jag gillar att se vad som händer. Jag har falkögon, säger matte.

Vi fick åka tunnelbana till veterinärprofessorn, med byte på både dit- och hemresan.

Ganska långtråkigt var det, och inga chips eller tuggummin eller något annat gott fanns det på golvet. Alldeles för välstädat för min smak.

Inne i stan var det trafikkaos för alla parkeringsplatser var insnöade och på trottoarerna var det lavinfara. Ganska farligt ställe det där.

Det var skönt att komma hem utan att ha fått en istapp i skallen, tyckte både matten och jag. 

Det har väl inte undgått någon att det snöade över huvudstaden i förra veckan. Ett riktigt snökaos blev det för dem som rullar fram på hjul eller stapplar på två ben. För oss fyrbenta var det inga problem.

Vi hade ju fått lite snö innan, lagom till första advent. Men förra onsdagen, den 5 december, formligen vräkte det ner. Matte tog en massa bilder dagarna efter, när snöstormen bedarrat. men hon har inte haft tid att lägga ut dem förrän nu. Så här blir det bildstorm:

Lydia gillar snön skarpt.

Även om det blir lite snöbollar i pälsen.

Fast det är klart, det går ju bäst att springa där det är upptrampat.

Tittut

Det är lite tungt att pulsa i djup snö

I torsdags hade isen börjat lägga sig i vikarna, fast den gick inte ända in till stranden. Jag fick inte känna på vattnet.

Lite trångt på stigen när ingen vill pulsa i det djupa.

Matte tyckte att vi skulle posera på alla möjliga ställen.

Här ser vi väldigt sams ut.

Fast ibland ser det ut så här.

I rasthagen var snön upptrampad av alla glada hundar.

Där gick det utmärkt att springa

Och flyga fram

Lydia med snö i skägget

Inte att undra på, som hon far fram

Vi brukar kalla henne snöplogen

Bakom det här staketet brukar vi sitta och spana ut över gatan. Och nu har vi fått bättre överblick. Fast staketet är inte så rymningssäkert längre. Undrar hur lång tid det tar innan Lydia kommer på det?

Ja, det var en liten bildkavalkad över den gånga veckan snöpromenader. Nu tycker vi det räcker med snö för den här vintern.

I dag är det en speciell dag i almanackan. I dag är det LYDIA. Det har vi uppmärksammat förstås. Hälsningar har kommit från när och fjärran, och som av en händelse kom det en avi om ett paket. Vi skickade matte till posten och hon kom hem med en varm fleecefilt.

En jättebra present till Lydia för hon är lite frusen av sig. Rätt färg var det också, brunt och vitt.

Mysigt att gosa ner sig under filten när det är kallt ute. För det var det i dag, minus 13,5 på morgonen.

Visst blir man lite sömnig av värmen under den goa filten.

Det var en rolig aktiveringsleksak i paketet också. Matte stoppade godis i den och så skulle man rulla för att få ut bitarna.

Lydia fattade inte riktigt, hon ville ha den i sängen och mysa med.

så jag fick ju visa hur man skulle göra.

Det visade sig sen att presenterna faktiskt var till oss båda, en bonus för att matte tog en prenumeration på tidningen Härliga Hund.

Hon köpte en annan present också, en till mig och en till Lydia. Det är lugnande halsband som man ska ha på sig för att inte bli så rädd när det smäller kring nyår. Man kan ju alltid testa, tyckte matte. Vi får väl se...det bästa vore ju om folk kunde låta bli att smälla så förbaskat.

De senaste dagarna har det kommit en massa snö. Härligt,tycker både Lydia och jag. Inga bilder dock, för matte och kameran har sovit bort de ljusa timmarna. Nu har det blivit kallt också, så kanske snön stannar några dagar till.  Minus elva grader hos oss just nu.

Första advent i dag. Önskar er alla en trevlig kväll!

Hallå, jag vet att jag är en vattenhund, men det räcker nu. Det regnar och regnar och regnar lite till. Snart bor vi i ett träsk. Vad sägs om lite snö och kyla som omväxling?

I lördags på sökträningen regnade det också, så då stannade jag hemma. Lite trist, för det visade sig att Lydia hade fått prova på lite annorlunda sökträning, med konstiga gömställen. Det har jag ju visserligen prövat på flera gånger, men det är alltid kul med omväxling.

Figgen kunde till exempel sitta i en bil. Viktor markerar så det hörs över nejden.

Eller i ett litet skjul.

Här har Inca nosat rätt på figgen i bilen.

Gilla gillar också sök.

Här har hon hittat en figge som suttit på en stol under ett camouflagenät.

Men på nästa skick fanns det ingen figge där. Vart tog figgen vägen, undrar Gilla?

efteråt grillades det korv. När jag hörde om det ångrade jag nästan att jag inte följt med.

Fast det hade nog blivit trångt. Barbro och Gilla fick låna min plats bak i bilen. Fast här hag Gilla smitit över i baksätet. Ser ni henne skymta fram bakom Lydia?

Barbro är så slank så hon kunde smita in till Lydia bakom mellanväggen. Hon trivdes bäst med lite sällskap, så hon satt där nästan hela tiden.

I söndags var det avslutning på min rallylydnadskurs. Vi hade en liten tävling, och jag kom trea. Nu måste jag väl för skams skull erkänna att vi bara var tre deltagare som var med sista gången, så jag kom ju sist. Men om matte inte blandat ihop slalom och spiralen så hade det gått mycket bättre. Där fick vi 13 poängs avdrag för omtag. Totalt fick vi i alla fall ihop 78 poäng, så om det varit på riktigt så hade det varit ett så kallat kvalificerande resultat. Om man har tre tävlingar med över 70 poängblir man uppflyttad en klass. Nu var ju det här en fortsättningsbana och vi har ju inte tävlat i nybörarklassen än, så det finns kanske hopp om oss, även om jag tror att den här domaren var ganska snäll.

November!  

Varje månad har sin charm, till och med november.

I dag åkte vi bort till badplatsen. Inga badgäster förutom vi.

Jag hittade en fin pinne, och Lydia blev väldigt avundsjuk.

Mmmm, en utsökt pinne.

Stick och leta rätt på en egen pinne, sa jag åt Lydia.

Men hon vill ha just den här. Och det talade hon om.

Hon tjatade och tjatade...

Och så gick det som det gick. Hon fick sin vilja igenom. Som vanligt. En mycket bestämd dam med väldigt gäll och obehaglig stämma.

Matte har hört att det finns hundar som kan gå skogspromenader utan att behöva duscha när de kommer hem. Men det kan nog inte vara lagotto.

Matte bestämde att vi skulle träna uppletande innan vi åkte hem. Lydia har bara testat det en gång tidigare, och då fattade hon ingenting. For bara omkring som ett skållat troll och brydde sig inte alls om grejen hon skulle hämta. Därför band matte fast henne i ett träd medan jag fick börja. Matte hade lagt ut tre saker. Först hittade jag en sökrulle, en lädergrej med ett handtag i. Men den struntade jag i. Jag letade vidare och hittade...

Tjoho, Nalle Puh!

En teletubby var också rolig att bära till matte. men så skickade hon ut mig en gång till.

Ja, ja, jag får väl hämta den här tråkiga grejen då, så jag får min sista godis. Jag hade ju redan konstaterat att det inte fanns något annat därute och matte hade ju sett att jag var och nosade på den förut.

Så var det Lydias tur. För säkerhets skull visade matte henne de tre grejerna innan hon gömde dem ute i rutan, så hon inte skulle tro att det var tryffel hon letade efter. Och Lydia letade ivrigt.

Tjoho, en Nalle Puh!

Titta vad jag har hittat!

Det tog lite tid att hitta teletubbyn för matte hade satt den lite klurigt i ett träd. Men den blev avlämnad den också.

Till sist hittade Lydia lädergrejen. Men hon bara nosade på den och sprang tillbaka till matte. Den ville hon inte befatta sig med.

Matte var ändå väldigt nöjd att Lydia fattat vad uppletande gick ut på.

Hon är inte så dum ändå, min lillasyster. Fast matte får nog ta och putsa luggen lite, så Lydia får bättre utsikt.

I dag är det november. Grått och lite fuktigt. Men ganska milt och skönt. Jag tog med matte och Lydia på en promenad, som vanligt.

Lydia ville ju lira boll på idrottsplatsen, som vanligt.

Hon får aldrig nog av bollen.

Själv har jag ju faktiskt viktigare saker för mig.

Vi gick ner mot sjön.

Det gick bra att springa utan boll också.

På ett ställe finns ett äppelträd med riktigt låga grenar. Hundanpassat.

Självplock är det bästa jag vet.

Till och med Lydia når upp.

Mums!

Lydia väntar på att jag ska äta upp. Hon är mer sugen på att jaga runda saker, än på att äta dem.

Det blev lite mer kast med lite boll, men då hade matte tröttnat på att fota.

På kvällen åkte matte och Lydia till Gubbängsfältet för lite lydnadsträning. Bra med lite nya miljöer för Lydia. det gick tydligen riktigt bra, tyckte matte.