Jag har läst mycket i tidningarna om Arthur, gatuhunden som slog följe med ett gäng extremsportare i Ecuador och fick följa med dem hem till Sverige.  

Medier i hela världen har uppmärksammat hans öde och i veckan fick han lämna karantänen och flytta in hos sin nya familj.

 

Nu ryktas det om att det ska bli film om hans liv. Matte tycker att jag ska söka rollen som Arthur.

Jag är lik Arthur, tycker matte.

Jag håller med och jag tror att jag skulle klara rollen med glans.

Skitig gatuhund kan jag spela utan problem. Och scenerna där Arthur hoppar i vattnet och simmar bredvid kanoten får jag inga problem med. Det vet de som har följt min blogg ett tag. Däremot tror jag att att inledningsscenen där extremsportarna träffar Arthur för första gången och bjuder honom på en köttbulle blir knepig. Den kräver nog både repetitioner och många omtagningar.  

Däremot kommer jag att kräva stunthundar om det kommer till farliga scener och möten med vilda djur. Till exempel som i filmklippet nedan. Ruggigt.

Gissa vems tur det var att få sommarfrisyr den här veckan?

Mycket riktigt, Lydia är numera bara en skugga av sitt vinterjag. Matte skalade av lockarna i måndags och tisdags. Lite illa valt kanske, med tanke på att SMHI har hotat med snö och minusgrader i morgon. Men det finns ju alltid täcke att ta till om det blir för kyligt.

Så här lurvig var Lydia i fredags, när hon visade upp sin fina pinnsamling. Det här är de senaste månadernas skörd. Nästan varje promenad tar Lydia med en pinne hem. Med jämna mellanrum, ungefär samtidigt som husse och matte åker till återvinningscentralen, försvinner pinnsamlingen och då måste Lydia börja om på nytt.

Så här slank och lätt känner sig Lydia nu.

Inte mycket päls kvar.

Det är en fördel när man vill bada, för man torkar så snabbt när man är korthårig. Därför passade Lydia på att ta ett dopp i Mälaren i går. "Jätteskönt i vattnet, kom i", lockade hon.

Men jag höll mig på torra land. Jag badar bara när jag är varm, och riktigt så svettigt är det inte än, även om den här veckan har bjudit på behagliga 9-10 plusgrader. 

Min päls har vuxit ut lite sen jag klippte mig. Det syns tydligt sedan Lydia snaggades.

Och vi fortsätter att leta vårtecken, så klart, även om inte alla fastar på bild. I går såg vi årets första citronfjäril, i dag den första myran och scilla har börjat lysa blå på sina ställen i trädgårdarna. Och snart är det vårdagjämning! 

Nu kan jag anmäla att våren är här på riktigt. I går, 10 mars, såg jag vårens första blåsippor.

Här är de, fångade med mattes mobil.

Jag har roat mig med att kolla bakåt i bloggen och se när vi hittade årets första blåsippor de olika åren. Det är på samma ställe varje år:

2015: 10 mars

2014: 12 mars

2013: 9 april

2012: 18 mars

2011: 4 april

2009: 13 april

2008: 31 mars

Som ni ser var det rekordtidigt i år. Om det beror på växthuseffekten eller inte har jag inte en aning om men vi gläds lika mycket varje gång.

I dag hittade vi också årets första tussilago:

Det var vid Haninge Brukshundsklubbs stuga. Vi var där i dag för att - kryss i taket - träna lite lydnad. Det var första gången sen i oktober. Med tanke på det långa uppehållet så gick det riktigt hyfsat. Det blev en platsliggning också, men då satt jag i bilen, så den slapp jag. Lydia låg nästan två minuter. När det bara var några sekunder kvar spratt hon till och måste sätta sig upp och klia sig lite.

Matte hade också lagt ett litet spår till Lydia, för att se om hon kom ihåg hur man gjorde. Och det gjorde hon. Hon spårade till slutet och nosade även på en pinne som matte lagt ut halvvägs. Fast så särskilt snyggt såg det ju inte ut. Inte höll hon sig i spårkärnan trots att spåret legat ett par timmar.

Det blev en härlig skogspromenad också, tillsammans med Rolle och Ressu och deras matte.

Det var soligt och skönt.

Ressu och Lydia på stenen. hoppas på godis.

Rolle tränar kryp.

På ett ställe låg det snö kvar. där kastade Rolles och Ressus matte ut godis som vi fick leta efter.

Ett mycket trevligt initiativ, måste jag säga.

Ressu är precis som jag. Älskar att rulla sig i snön, och helst äta sig otörstig samtidigt.

I dag blev Lydia väldigt ledsen. På förmiddagen, efter morgonpromenaden, så ringde det på dörren. Det var Rolles och Ressus matte som kom. Lydia och jag blev så klart överlyckliga. Vi var övertygade om att nu skulle det bli en härlig utflykt med roliga överraskningar. Kanske spår, tryffelsök eller något annat kul.

Nä, döm om vår förvåning när hon och matte helt sonika gav sig av. Utan oss. Lydia blev otröstlig, och grät en lång, lång stund, trots att husse försökte trösta henne.

Ja, så småningom kom matte tillbaka, med kameran full av bilder.

Hon hade varit i Flen och hälsat på valpar.

Söta, rara valpar av rasen lagotto romagnolo på Kennel Blixtra.

Mamma till valparna är snygga Agnes, som jag har träffat. Men på bilden är det storasyster Majken som leker med två av busfröna. Majken har jag också träffat, när vi var i Flen och letade tryffel för ganska längde sedan.

Matte tyckte att den här krabaten var ganska lik mig.

Ja, alltså när jag var liten. Då såg jag också ut som en leksakshund.

Lite orolig blev jag ju när matte visade bilderna. Att hon skulle få för sig att jag behöver ett småsyskon till.  Men hon lugnade mig med att inget av Blixtrabarnen ska flytta hem till oss. 

Matte hade tagit med en kasse Dagens Nyheter till valparna, och Rolles och Ressus matte hade tagit med fem rejäla buntar, så nu kan valparna kissa hur mycket som helst de sista veckorna innan de flyttar hemifrån. Jag undrar bara i mitt stilla sinne vad alla hunduppfödare ska göra om farhågorna för papperstidningens död slår in? En surfplatta suger inte lika bra.

Annars kan jag rapportera att våren fortsätter att framskrida, även om det faktiskt ligger lite is kvar i Mälarvikarna.

Vi testade isen i går.

Den höll, även om den inte kändes alldeles tillförlitlig på alla ställen.