Ja, det blev vargavinter. I natt kan det bli ner till minus 20, sa de på TV. Men det tror jag inte riktigt på. I alla fall inte där vi bor.

Det är mysigt med snön i alla fall. I går tog matte med kameran på promenaden, så här kommer några vinterbilder med motiv i repris:

Härligt med snö och sol! I morgon ska det bli mer sol, men inga bilder, för när matte stiger upp har solen redan gått ner. Det är nämligen så att mattes valpledighet är slut och hon har börjat jobba igen. I natt var första natten hon jobbade sedan i slutet av september.

Vi var ju alla lite oroliga hur det skulle gå med Lydia, men hon var tyst och snäll, och sov både för- och eftermiddag. Mellanmatte var ledig och tog ut oss på lunchpromenad, och det var kanske tur. För riktigt rumsren är hon inte än, lilla Lydia. I kväll hände en olycka i hallen, för första gången på en vecka.

Hon fyller ju fyra månader i dag, och har blivit riktigt stor. Hon håller på att bli en riktigt berest dam. I helgen var hon med familjen i Småland, medan jag fick bo på hundpensionat! Båda hundarna fick inte plats i bilen, och Lydia är för liten för att bo på pensionat, sade matte. Så då fick jag offra mig. Men det hade jag inget emot. Ganska lyxigt boende hade jag på Skiren Gården i Nykvarn, med egen utgång till rastgård. Fast de hade hört fel i telefonen, så jag blev inskriven som "Potti"! Ganska genant. Tur att inte mina kompisar hörde det.

Familjen skulle till Småland på begravning. Lite orättvist var det att Lydia fick följa med, för det var ju en kär vän till mig som gått bort, som hon aldrig hann träffa. Men Lydia fick ändå inte följa med på begravning och minnesstund, utan fick sitta i sin bur hemma hos Jan och Inger och vänta. 

Efteråt fick hon följa med till Babe och hälsa på. Ni minns kanske att jag hällsade på hos Babe i somras, och inte ville leka med henne, bara med såpbubblorna. Men Lydia och Babe kom bra överens.

Matte hade ingen kamera med sig, men det hade Hanna och hon har skickat över några busbilder (Tack snälla Hanna för lånet):

Babe är nog världens snällaste schäfer, och lekte varligt med Lydia.

Lydia var å andra sidan inte så varlig. Babe hade fullt sjå att freda sig.

Det påminde lite om hur Babes storebror Tintin (som inte längre finns ibland oss) lekte snällt med mig när jag var i Lydias ålder.

Ja, nu är vi i alla fall hemma igen och börjar nedräkningen till jul. Undrar vad jag ska få för paket i år? Och om tomten vet att Lydia flyttat in hos oss? För jag tänker inte dela med mig av mina julklappar!   

Nu har det snöat i ett par dagar och ett tunt vitt täcke har lagt sig över trakten. Nu räcker det för oss, tycker både matte och jag. Det är alldeles lagom mycket att njuta av. För Lydia räcker det redan till magen och hon älskar att dyka ner i drivor av mjuk nysnö.

Matte tog med kameran på promenad idag, så här kommer det snöbilder i massor.

På sina ställen är snön nästan bortblåst, på andra ställen ligger den djupare.

Lydia hänger mig i hasorna som vanligt.

Inte ett steg kan man ta utan henne

Det värsta är att hon börjar bli snabb. Det är svårare att skaka av sig henne.

Det håriga bowlingklotet

Blää för efterhängsna småsyskon

Hallå där, knuffas inte!

Ha ha, du kan inte ta mig

Försök ta mig om du kan!

Åh hjälp! Hon mulade mig!

Lydia har upptäckt att det finns nackdelar med snön också - isklumpar mellan trampdynorna. 

De sa på radion att det råder samma vädertyp som under förra vintern, och att det är ett vädersystem som kan vara svårt att bryta. Det känns som om vi har en lååång vinter framför oss. Men förtvivla inte - våren kommer närmare för var dag!                   

Snön yr utanför fönstret. Lika bra att stanna inne i stugvärmen och passa på att berätta lite om valplägret som matte och Lydia var på i helgen.

Det var kolossalt mycket nytt tänkande som matte fick med sig hem, om shaping, bakdelskontroll, omvänt lockande, burlekar och annat.

Det var snö och kallt, så inför lägret hade Lydia fått låna två fina täcken av Bosse bulldog. Tack snälla Annette.

Det ena täcket kunde matte låna ut till Julle, lägrets yngsta deltagare, bara elva veckor och ett levande bevis på att man kan börja väldigt tidigt med träningen.

Här är det Dunder som lär sig att backa genom shaping. Han var jätteduktig.

Bella kampar lite med sin matte

Arvo tränar inkallning.

Liksom Obi.

Lydias rumskompis Király har spänst i benen

Lydia tränar på att kampa.

Klickerträning i brasvärmen inomhus är inte så dumt.

Matte tog massor av bilder som vanligt, men resultatet blev inte så strålande. Novembermörker och inomhusträning är ingen bra kombination för fotograferande.

Det blev väldigt intensiva dagar, men Lydia hängde med bra, och hade inga problem att fokusera på sina uppgifter. Även om hon krävde belöning omedelbart och hela tiden. För matte var det värre. Hon tappade bort saker gång på gång; den nyinköpta leksaken, glasögon, pennor...men allt kom till rätta innan de skulle åka hem. Uom en sak. En bilmatta glömde hon i ridhuset.

Och förvirringen sitter nog i fortfarande. Igår gav hon mig Lydias matskål medan Lydia fick min mat. Vi protesterade inte utan åt raskt upp. Ombyte förnöjer. Jag var extra nöjd, för Lydias portioner är större än mina. Lydia hade inga problem med att äta upp mitt torrfoder som inte blötts upp i vatten.

Ni som vill veta lite mer om vad de fick lära sig på lägret kan läsa på Klickerkloks hemsida. Likaså har Királys matte skrivit jättebra på sin blogg.

Matte var i alla fall nöjd och tackar Fanny och Thomas och alla hundarna i Fjugesta för en lärorik helg.

Epic och Win är ungefär lika gamla som Lydia och fick demonstrera övningar, så att deltagarna skulle förstå hur det gick till.

Lite brasved är inget dumt mellanmål!

Isande vindar, men inte särskilt mycket snö än så länge hos oss. Men den ska komma i morgon, har jag hört.

Idag hade vi besök av släkten, Rolle och Ressu. Kul och intensivt som vanligt. I dag visade Lydia och jag dem vår park. Promenaden blev inte så lång, men det gjorde inte så mycket, för i parken blev det busrus. Vi fyra fick sällskap av en vit herdehundsflicka och en ridgebackkille som är ett par veckor yngre än Lydia och Rolle.

Matte hade ingen kamera med sig, så hon fick låna några bilder av Rolles och Ressus matte:

Fullt ös på småbarnen.

Jag är herre på täppan, så det så!

Efter leken gick vi hem till oss och fikade. Småbarnen fortsatte leken.

Läskiga Lydia.

Mattorna fikade och pratade, men vi fyrbenta fick också smaka:

Se så framfusiga de små är.

Det gäller nog att hålla sig framme om man ska så nåt.

Men det var ju egentligen om helgens valpläger jag skulle berätta. Fast nu väntar kvällspromenaden, så jag håller er på halster och sparar det till i morgon.        

Det har varit en väldigt lugn och skön helg. Matte och Lydia har varit på valpläger och vi som stannade hemma njöt av friden. Ingen som nafsat mig i pälsen, skällt och snott mina leksaker. Och jag har kunnat gå vart jag vill i huset. Alla stridsvagnshinder (kompostgaller) har plockats undan.

Men igår kväll kom de hem, och nu råder allmänt kaos igen. Det har tagit 30 minuter att skriva så här långt i bloggen, för Lydia har hittat på hur många hyss som helst under tiden. Gnagt på stolar, handtag, lister, golv. Till slut kissade hon på golvet. Allt för att väcka uppmärksamhet, är jag övertygad om. Nu sitter hon i valphagen och skriker, för att matte och jag ska kunna avsluta bloggandet.

De hade haft en väldigt givande helg, berättade matte. Lydia har varit så duktig och lärt sig massor, och matte har lärt sig ännu mer, påstår hon. Fast jag tycker nog att de kunde ha lärt Lydia att sluta tugga på allting och att sluta kissa överallt. För då kunde stridsvagnshindren plockas bort för gott, och mattorna komma fram, så jag har nånting att rulla mig på när jag blivit blöt ute i regnet.

De hade i alla fall haft kul, och en hel del bilder blev det tagna. Men klockan börjar bli mycket och Lydia allt högljuddare, så ni får nöja er med ett par bilder i dag.

Matte och Lydia tränar i ridhuset. Ser ni så långhårig hon är.  Liknar mer en bearded collie än en lagotto.

Matte och Lydia delade rum med  Király och hans matte. Lydia var lite avundsjuk, för han fick ligga i sin mattes säng, men Lydia såg till att hon också fick plats. Med envishet och framåtanda kommer man långt.  Han tyckte nog att hon var lite påfrestande (han är ju en månad äldre än Lydia), men då och då gick han med att busa runt.

Ja, i dag råkade jag också glömma min ålder och värdighet, och brottades lite med Lydia i den nyfallna snön. Som tur är hade matte inte kameran med. Ni berättar det väl inte för nån? Man har ju sin image att tänka på. Och sin mage. Nu är det dags för kvällsmat, tror jag.

Kanske har matte tid att visa fler bilder och berätta lite om kursen senare i veckan.

I dag när vi var ute och gick så log folk vi mötte mot Lydia. Inte så konstigt, tyckte matte, för Lydia är ju så där valpigt söt och gullig och människor gillar. Men när vi kom hem upptäckte matte att Lydia var extra gullig i dag:

Hon hade hittat en napp som hon bar med sig på enklast möjliga sätt.

En jätterolig leksak, tyckte Lydia.

Den hade hon kul med en lång stund. De är lättroade de där små.

Lydia gillar sin bur väldigt mycket. Hon använder den som hundkoja hemma i hallen.

Ett skönt kryp-in.

Det har inte hänt så mycket de senaste dagarna, förutom att matte och jag var på sökträning i lördags. Ett mycket lyckat pass med mycket spring och mycket korv.

Lydia blev väldigt ledsen när vi åkte utan henne. Fast hon bara varit med på söket en gång så förstår hon precis vad det är vi tänker göra. I lördags tog husse ut henne på promenad strax innan matte och jag skulle åka, men hon hade vägrat gå. Han fick dra henne efter sig, och när de kom hem så sprang hon till dörren ut till carporten och la sig där för att vänta. Stackars liten.  Men när hon blir större så får hon också följa med.       

Hoppsan, vad dagarna rinner iväg. Har visst glömt att berätta vad som händer i mitt liv för er, mina trogna bloggläsare. Det får bli en snabbgenomgång, för kvällsmaten väntar.

I tisdags var det snöstorm, eller i alla fall nästintill. Det blev i alla fall tre centimeter snö på gräsmattan. Lydia tyckte det var kul och for omkring som en

liten tornado i snöfallet, men matte ville inte ta ut kameran i ovädret, så det blev inga bilder.

Det var inte bara snön som föll. I parken blåste ett träd ner rakt över vår gångväg. Sån tur att det inte hände just när vi passerade.

Fågelrestaurangen har öpnat för säsongen, här är en tidig matgäst , hackspetten.

Lydia växer och växer, och nu börjar man kunna ha lite nytta av henne. Härom morgonen gick hon lös och stack av ut i buskarna, 10 meter från gångvägen. Hon kom inte när matte ropade och när matte med mig i kopplet gick dit för att hämta henne så såg vi att hon hade hittat en hel limpa formfranska som någon tappat där. Jag hann svälja en skiva innan matte lyckats koppla Lydia och hala in oss båda. Vi kan nog utveckla ett gott samarbete, lillasyrran och jag.

I dag har vi varit och hälsat på släkten, Rolle och Ressu. Först gick vi en skön promenad i skogen och sedan bjöd de på fika hemma hos sig. Barnen lekte både i skogen och inomhus, medan vi äldre ägnade oss åt att bevaka köksbordet.

Full rulle på de små skogmullarna

Rolle smälter in bra i terrängen, camouflagefärgad i brunt och vitt 

Lydia tycker att Ressus boll ser intressant ut

Båda barnen vill låna bollen

Men när Ressu inte släpper den ifrån sig så fortsätter leken, eller rättare sagt brottningsmatchen.

Här kan ni se med egna ögon hur vilt det går till när de träffas:

I dag har det inte hänt så mycket, men vi har haft några sköna promenader i höstsolen. I brist på annat tänkte jag berätta om Lydias första riktiga bad i fredags kväll.

Jag blev först moloken när matte ropade att det var baddags, men sen blev jag lättad när hon tog Lydia och lyfte upp henne i badkaret.

Jag måste erkänna att lillasyster tog badet och schamponeringen med upphöjt lugn.

Kolla in luggen

Måste skaka vattnet ur pälsen

Kolla punk-lagotton

Så där ja, ren och fin och blöt.

Efter badet har hon blivit en storlek större.

Fluffig och yvig, med bländade vit krage

Hon gillar pinnar, precis som jag

Matte säger att hon borde klippa lite på Lydias päls, men hon skjuter på det ett litet tag till.  Lydia är väldigt sprattlig och inte det minsta samarbetsvillig när saxen kommer fram. Det är inte jag heller, om sanningen ska fram.