Ja, nu har vintern rasat ut på allvar. Även om det var rätt kyligt ikväll när matte och husse var och tittade på majbrasan ute hos Tore i Hamringe. De har just kommit hem, mätta och dästa. Lydia och jag fick inte följa med, och lika bra det. Det var redan två hundar bland gästerna och det var åtminstone en för mycket.

Vi har i stället haft fullt sjå med att hålla koll så att inte lillmatte och hennes middagsgäster spillt något på golvet. Tyvärr var de alldeles för försiktiga.

Det var rätt skönt att vara hemma och ta det lugnt, för på förmiddagen var jag på sökträning. Jag fick flera tomslag och flera figuranter. Jag hittade alla utom en som hade gömt sig retfullt nära stigen.

Tyvärr är det väldigt torrt i skogen. Inga spagropar att svalka sig i. Men i torsdag fick jag gott om tillfälle till svalka, Då bjöd nämligen Rolle med mig och Lydia på badutflykt.

Rolle var med också förstås. Tänk så lyxigt de har det, bara en kvarts bilresa till ett härligt havsbad.

 Ressu och jag kappades om att få hämta in badleksaker som mattorna slängde i spat.  

 Jaha, den här gången vann Ressu.

 Nu ska jag väl hinna först?

 Jösses, vad han skvätter!

 Nähä, jag fick den inte den här gången heller.

Men nu jäklar...

Attans också, Ressu knep den också. Det märks att han är några år yngre än jag.

 Se så han stjärnar sig!

Lydia är full av beundran

Jag tar den! Den är min!

Nähä, den lurken hann före den här gången också.

Men nu jäklar, här gäller det att satsa allt och inte bry sig om ifall man sväljer en liter saltvatten. 

Ursäkta, skulle du kunna maka på dig lite. Den här är faktiskt min!

 Ah, äntligen!

 Nu är det mig Lydia tittar på med beundrande ögon.

 Va, var kommer du ifrån? undrar  Ressu när Lydia kommer farande. Ska du jaga gäss?  undrar han.

Konstig stil på den fågelhunden, tänker han.

 Men han han missat det som Lydia ser. Flytleksaken är kastad.

Snacka om stolt valp! Som förresten fyller nio månader i dag, och inte är någon valp längre, utan en unghund.

Rolle bryr sig inte om att slänga sig i vattnet efter leksaker. Han snor dem som Ressu bärgar i stället.

Ro hit med den, säger Rolle. Och Ressu som är trött efter allt kajkande i vattnet har inte mycket att sätta emot.  

Rolle vinner varje gång, och sen sätter han av i full karriär, med Lydia efter.

Blöta lagotto är inte världens vackraste hundar. Men säkert de gladaste.

  Emellan varven fick vi springa lite på land också, för att torka till. Där kan man också jaga efter bollar.

  Här har Lydia norpat Ressus älsklingsboll!

 Ressu lär Lydia att gräva gropar i sanden.

  Ungdomarna är inte sena att ta efter.

 Jag kollar vad det är de letar efter. Här finns ju inget att äta?

 Resten av tiden så jagade Lydia Rolle.

 Fram och tillbaka längs stranden.

 Över vattengraven 

Gång på gång. Att de orkar.

 Innan vi åkte hem samlade vi ihop för en godbit. Lugnt och städat. I alla fall en 60-dels sekund.

 Sen blev det full trängsel. Observera vilka som håller sig framme.

Ja, det var en hiskelig massa bilder. Och det var ändå bara en bråkdel av alla som matte tog den dagen. Jag tror hon fastnade med fingret på avtryckaren.

Om ni vill se allihop så kan ni klicka på bilden här nedan.

Badutflykt Östnora 28 april 2011

Hej igen, alla trogna läsare. Och ni andra också.

Nu har jag inte skrivit på några dagar, men den här påsken har ju varit som gjord för att lata sig. Varmt som mitt i sommaren. Träden har fått löv och i rabatten blommar tulpaner, påskliljor, pärlhyacinter och löjtnantshjärta.

Lite mindre trevligt är att vi har fått årets första fästingar, Lydia och jag. Så i dag fick vi fästingmedel. Jag har alltid fått Frontline vet, men nu ska det tydligen försvinna. I stället finns Frontline comp, men det vill inte matte ge oss, för det har tydligen tilkommit nya ämnen. I stället köpte hon något som heter Effipro, som ska ha samma substans som i Frontline. Vi får se hur vi och fästingarna reagerar på det.

Man tillbringar allt mer tid ute i trädgården, nu när det är varmare. Och där har jag en hel hink med bollar som jag har samlat på mig genom åren.

När det finns så många bollar kunde man ju tro att det räcker och blir över till oss båda. 

 Men nädå. Lydia vill alltid ha just den bollen som jag har valt ut.

 Ge sjutton i min boll, Lydia.

Men låt bli den, sa jag!

Ha, ha, du kan inte ta min boll!

Tusan också, hur gick det där till?

Se så hon stilar!

Jag tror hon försöker svälja den så att jag inte ska kunna ta tillbaka den.

Hit med min boll, din ligist!

Och har ni sett hålet hon har grävt? Det är en fallgrop som hon tror att jag ska trilla ner i.

 Hon tror att hon är en riktig Zlatan.

 Men jag är en äkta Totti, och snart har jag lurat henne. Jag tar en annan boll.

 Då fjäskar hon och vill ha den i stället.

Och det får hon, så klart. Hon kan trötta ut vem som helst med sitt tjat.

Tuffaste bruden i kvarteret.

 Tur att vi har många bollar.

Man blir ganska trött av en fotbollsmatch. Och törstig.

 Till och med Lydia blev lite matt. Men det går fort över.

Glad påsk önskar jag er trogna bloggläsare som återkommer, trots att det är så långt mellan bidragen. Jag hade tänkt lägga in ett trevligt påskkort här, och övertalade Lydia om att hon och jag skulle spöka ut oss i sjaletter och låta matte ta kort på oss som påskkärringar. Men klantmatten gjorde så taskiga inställningar på kameran att bilderna blev för dåliga för att publicera. Så ni får tänka er kortet i stället.

I dag var det sökträning igen, årets andra. Det var kanonkul, så klart. Jag gjorde inga missar, hittade mina fyra figgar i rask takt, skällde och fick korv. Hm, tror jag ska strula till det lite nästa vecka så jag får vara ute i skogen lite längre.

Lydia fick vara med som sällskapsdam åt mig i bilen. Och så fick hon rycka in som vallhund, dvs vara med och valla rutan. Det gillade hon skarpt. Efter söket fick hon leka en stund med Daxe. Det gillade hon om möjligt ännu bättre. De har ju inte träffats sen i oktober. För er som inte vet kan jag berätta att Daxe är en schäfervalp som är bara några veckor äldre än Lydia. Matte tog en massa bilder på Daxe och Lydia när de lekte, men de blev också skräp, så jag ska bespara er dem.

Vädret är fortsatt soligt och varmt och varmt och det blir allt grönare för varje dag. Härligt, men man blir orolig när det går så fort. Vi hinner inte riktigt med.

Den tråkiga rubriken till trots ska jag börja med att skriva om något kul. I lördags kom sökträningen igång igen, efter ett oändligt långt uppehåll. Vi mjukstartade med specialsök bland en massa konstiga gömställen. Det konstigaste av allt var när figgarna gömde sig i bakluckan på en parkerad bil. Men alla hundarna löste sina uppgifter på ett bra sätt trots att det var så länge sen sist.

Även Lydia fick vara med på ett hörn, men bara med ett par lekövningar. Figgarna sprang ut och lockade och så släppte matte henne. Hon sprang ut och lekte med figgarna, men först efter att ha tagit ett varv och kollat in allting runtomkring noga.

Det har varit några härliga, soliga dagar då vi har varit ute i trädgården och njutit. Och det är där problem har uppstått. Somliga har njutit lite för mycket. Och det är inte Lydia den här gången. Tyvärr måste jag medge att det är jag som är i onåd just nu.

I fredags var vi ute på baksidan, som inte är inhägnad. Matte ägnade sig åt att lära Lydia att inte lämna tomten. Då passade jag på att göra just det. Jag smög iväg och hann en bra bit in hos grannen innan matte upptäckte mig och ropade. Jag låtsades som att jag inte hörde och fortsatte bort. Vid min ålder hör man inte så bra. Men matte gick inte på det, utan gav sig ut på jakt och jag fick världens utskällning när hon väl hittade mig en bra stund senare.

I dag sjönk mina aktier ytterligare. Vi var ute på den inhägnade framsidan. Matte hade tagit med sin frukost ut (hon äter ju frukost sent på eftermiddagen). Då kom grannen Ruffen hem efter en vecka på landet. Han ville komma in till oss och berätta hur han haft det. Fast han är min äldsta kompis så struntade han i mig och ägnade sig åt att imponera på Lydia. Då passade jag på. Jag slukade raskt så mycket jag kunde av mattes smörgås innan hon hann se. Och oj vad arg hon blev.      

Matte brukar ju skryta med att jag aldrig stjäl från borden, men den här gången kunde jag ju inte skjuta skulden på Lydia. Mitt brott var uppenbart.

Ja, ja, stormen lägger sig väl så småningom.

I går bestämde sig matte för att göra en utflykt på alldeles egen hand. Utan hundar. Hon promenerade runt sjön Angarn för att titta på fåglar, men tyvärr var det inte så många arter på plats. Och de som var där höll sig på retfullt långt avstånd, så det hade behövts mer tele än de 200 mm matte förfogar över. Men några bilder blev det.

Mycket grågås såg hon. Och skrattmåsar och kajor, men de fick inte vara med på bild.

Några gräsänder skrämde hon upp. De är mycket skyggare än de vi har här hemma.

Hoppsan vilket magplask.

En liten sädesärla, men inte vårens första.

Fullt med vårlök

En sångsvan har skaffat diadem

En hel grupp sångsvanar hade sökt sig dit

En sothöna, men det har vi ju så gott om här hemma i Mälaren.

Knipa ser vi däremot inte så ofta.

Gås går in för landning

Snygg buklandning

Ja, i övrigt har det inte hänt så mycket. Matte och framför allt husse har vårstädat trädgården i helgen. Sopat, krattat och rensat. Penséerna är planterade i krukan och alla pinnar som Lydia och jag släpat hem under vintern är borta.

I kväll var matte på så gott humör av det vackra vädret att hon tog ett träningspass med Lydia i parken medan husse och jag tog en annan väg på promenaden. Kanske var det ett straff för min smörgåskupp? Jag får nog ligga lite lågt ett tag...

Under tiden letare vi vidare efter försommaren...

Mentalbeskrivning (MH-test)

Hipp hipp hurra, i dag är en särdeles viktig dag!

I dag fyller jag nämligen år. Nio år för att vara exakt.

Grattis på mig själv. En lagom tjock hundherre i sina allra bästa år.

 För nio år sedan var jag en sån här liten parvel. Tänk vad tiden går.

 Nu har jag uppnått pensionsåldern. Vi brukar räkna sju hundår på ett människoår och så tre extra det första året. Det betyder att jag just nu är 66 år. (Bilden är från i januari som ni förstår. Nu har snön försvunnit)

För att bevisa att jag inte tappat formen utan fortfarande lever upp till namnet Totti så tog matte med en boll ut på kvällspromenaden i går. (Om bildkvalitén inte är den bästa beror det på att det var lite för mörkt ute, hälsar matte.)

 Men vart tog du vägen, bollusling?  

Man börjar ju se lite sämre i den här åldern.

 Aha, där var den ju!

Nu ska jag ta dig, stå stilla för bövelen!

Jäpp, nu har jag den. Lätt som en plätt.

När den sista bilden tagits försvann jag i väg, och matte och husse ropade förgäves (man hör lite dåligt också i min ålder). Jag hade nämligen fått vittring på några härliga morötter som snälla människor lagt ut till mig i parken.  Det var säkert en tidig födelsedagspresent.

 Ja, som ni märker var det inte en enda bild på Lydia i dag. Det beror på att det är min alldeles egna dag. Och jag räknar med stor uppvaktning. Fast mellanmatte har passat på att smita i väg för att möta våren i Paris. Men jag räknar med att hon köper något fint till mig.    

Hurra, nu har de kommit:

De första blåsipporna

 Nästan precis samma tid som förra året och året dessförinnan. Och lika efterlängtade som vanligt. 

   Krokusarna i vår rabatt har slagit ut i dag, efter att ha knoppats i en vecka.

När solen stack till i dag så öppnade de sig försiktigt.

Isen i strandkanten spricker upp mer och mer för varje dag

Det bildas spännande mönster i de tunna isflaken.

Inte en enda hundbild i dag. Men den som väntar på något vackert...