Doggblogg - om ett hundliv

Alla inlägg under mars 2010

Av Lydia - 31 mars 2010 15:59

Hej, hoppas ni inte glömt bort mig, trots att det varit lite tyst på bloggen. Dagarna går i rasande takt och tiden räcker inte till. Men nu måste jag bara berätta om gårdagen, då jag hade fint besök. Kusin Ressu kom hit och tränade lite lydnad med mig, för nu är hela konstgräsplanen snöfri!

Och eftersom Ressu tog med sin matte och hennes kamera, så blev det några bilder på min matte, som omväxling. Annars brukar hon ju stå bakom kameran.

    

Kul med träning på torrt och jämt underlag.

Vi tränade lite olika moment med varierande resultat. Matte har konstaterat en sak när det gäller rutan, och det är att jag har svårt att hitta in första gången. Men har matte väl har visat mig var mitten är (det räcker att hon går dit och pekar) så kan jag springa in och ställa mig där. Fast på tävling får man ju bara ett försök. Matte tror att hon kanske behöver flytta rutan mellan varje skick, för att jag ska lära mig att bara springa rakt fram och stanna på kommando, inte tveka eller springa till konen som jag gör om jag blir osäker.


Efter träningen gick vi en promenad ner till sjön och tittade efter vårtecken.

 

Ressu och jag. Isen ligger kvar i alla fall. Fast den är lite förrädisk.

 

Hoppsan, jag plurrade när jag skulle hämta de där fina pinnarna som låg ute på isen.

Ja, ja, då var årets premiärdopp avklarat i alla fall.

 

Hm, lite kallt var det. Om vi hade haft de där vedklabbarna så kunde vi tända en brasa att värma mig vid. Och grilla korv! Jag tror jag skickar Ressu att hämta dem.

Hoppsan, han plurrade han också. Ja,ja, vi får väl klara oss utan brasa. Tanterna hade nog glömt att ta med korv i alla fall.

Här visar jag Ressu min badbrygga.


På vägen hem träffade vi en avlägsen släkting, söta Inca, en portugisisk vattenhund. Och Ressu, den tjejtjusaren, blev genast förtjust.

De shakade loss ordentligt

Ressu är extra svag för svarta tjejer 

Hon ser lite vild ut, Inca.

Jag förstod inte alls varför de sprang omkring som tossiga i vårsolen. Det fanns ju så mycket spännande som kommit fram nu när snön smält undan och marken tinat. Massvis med matnyttigt att nosa fram.

 

Fast visst är hon söt, Inca.            


Ja, det var trevligt att få besök. Det gör vi om, Ressu!


         


Av Lydia - 26 mars 2010 22:15

I dag har jag fått våfflor (eller voff-lor som Ressu så lämpligt döpt dem till). Riktigt smarrigt, måste jag säga.

  

Är det verkligen sant? En hel voffla? Åt lilla mig?

 

Mmmm, verkligen på hög tid. Våffeldagen var ju igår.


Som ni ser så är våfflan lite hårt gräddad. Det beror på att matte fick syn på solnedgången och glömde bort våffeljärnet en stund, för kameran.


 

Solen är på väg ner.

Denna vackra vy kommer senare och senare för varje dag, även om den inte är lika färgrik jämt. Ibland syns ju inte solen alls, för alla moln.

Och på söndag kväll blir det mycket senare, för då har vi gått över till den härliga sommartiden. Vi får se om matte klarar att ställa klockan rätt. Fast hon glömmer nog inte, för hon är vaken när det är dags. Och vet ni vad, sån tur hon har, för hennes arbetsdag (som är en natt) blir en timme kortare utan att hon får mindre betalt. Sånt gläder en småländsk själ.

Själv är jag också glad, för om natten blir en timme kortare betyder det att jag inte behöver vänta på frukosten så länge.       

Av Lydia - 25 mars 2010 22:15

I dag är det en väldigt viktig dag. Jo, jag vet att det är våffeldagen, men det är också en annan viktig dag: Tranedagen. Den 25 mars varje år kommer tranan med godis till snälla barn och hundar. Men i dag har inte tranan hittat hem till mig. Men jag hört att de är sena till Hornborgasjön också, så jag har inte gett upp hoppet. Kanske kommer det lite godis i morgon?


Förresten fick jag inga våfflor heller i dag. Matte hade inte tid. Familjen fick äta rester till middag för matte och jag skulle ju iväg till Norsborgsklubben för träningstävling. Fast det blev lite si och så med det. Snön har försvunnit från den del av planen som varit plogad, men nu är den slaskig och lerig i stället, så det var svårt att genomföra någon tävling. Vi fyra hundar som tänkt tävlingsträna fick nöja oss med några moment var.


Vi gjorde platsliggning. I blötan. Och kallt var det också. Jag brukar ligga still, men nu satte jag mig faktiskt upp efter en stund. Nån måtta på tokigheterna får det väl vara.


Vi hoppade över fria följet, gjorde bara några starter. Vi hoppade över läggande under gång också, som tur är. Matte och jag gjorde inkallning med ställande och det blev väl lite väl många steg, men hyfsat ändå. Fast matte fick gå tillbaka och sätta mig, för jag ville inte sitta ner utan ställde mig upp. Det var kallt under rumpan och jag har faktiskt inte så mycket päls.


Hoppet var godkänt, inget skall alls. Sedan gjorde vi rutan. Jag släntrade iväg och kom alldeles fel, hamnade vid en hörnkon. Då gick matte tillbaka med mig, och lät mig vänta vid utgångspunkte medan hon gick in i rutan och pekade på mitten. Sedan när hon skickade mig igen var det inga problem. jag sprang rakt in i mitten och vände mig om. Det är bara lite vägledning som behövs.


Apporteringen hoppade vi över, liksom fjärrdirigeringen. Matte insåg det lönlösa i att försöka få mig att lägga mig ner i det iskalla vattnet. Jag älskar visserligen att bada, men att utföra lydnadsmoment i isvatten är inte min melodi. jag kan väl säga att jag inte var ensam om att inte vilja sätta ner rumpan eller magen på marken.


Vi avslutade med en budföring som jag utförde enligt konstens alla regler. Då blev matte nöjd och glad och jag fick smaka hennes sockerkaka vid fikat efteråt.

Av Lydia - 24 mars 2010 22:15



   Matte har roat sig med att läsa förslaget till Rasspecifik avelsstrategi (RAS) för lagotto romagnolo, som hon hittat på Lagottoklubbens hemsida. Där står bland annat hur en lagotto bör vara:


"Lagotto är en ursprunglig arbetshund och det är klubbens och uppfödarens uppgift att bevara rasens arbetsegenskaper och värna om dess typiska mentalitet", står det.


"Bland de egenskaper som anses rastypiska och främjar tryffelsökning nämns ofta snabb associationsförmåga, följsamhet mot sin förare, förmåga att arbeta självständigt, uthållighet, ihärdighet och bra luktsinne", fortsätter texten.


Matte tycker att det förklarar varför hon så ofta uppfattar mig som en dubbelnatur. Jag ska både vara följsam mot min förare och kunna arbeta självständigt. Det är därför jag ena stunden kan ha all min koncentration riktad mot henne när vi jobbar, för att i nästa sekund förlora mig i någon god doft en bit därifrån, Jag har bara gett mig av för att arbeta självständigt en stund.


Jag är varken det ena eller det andra, utan både och. En dubbelnatur. Ena stunden studsande som en gummiboll, i nästa stund försänkt i koma. Ibland ytterst foglig och samarbetsvillig och ibland envis och motsträvig.


I RAS står det också att en lagotto aldrig ska visa aggressivitet mot andra hundar och människor.

Det sistnämnda stämmer in på mig. Jag är alltid snäll mot människor och älskar att göra nya bekantskaper. Men hundar...? Matte suckar att hon aldrig vet hur jag ska reagera mot hundar vi möter. Ibland är jag väldigt vänlig och fördragsam, även mot stökiga unghundar. Ibland är jag bara tänder och gurglande morrningar, speciellt om vi möter en okänd rottweiler eller schäfer.

Jag kan vara hur tuff som helst om någon handhund försöker visa dominans. Men andra gånger kan jag vika undan och undvika bråk, vända bort huvudet och vifta lite vänligt på svansen.

För säkerhets skull brukar matte svara "Han kan vara lite grinig" när ägare till okända hundar frågar om deras hund kan få hälsa på mig. Då slipper jag hälsa utan att matte uppfattas som snorkig.

Tikar är en annan sak. De hälsar jag gärna på - för det mesta. Om de inte är stora och vilda. då skyndar jag mig förbi.

Några tumregler är att jag avskyr valpar, tycker ganska illa om unghundar, föredrar små och ljusa hundar framför stora och mörka, gillar spetsiga nosar bättre än trubbiga. Ja, vi har alla vår preferenser. Men ingen regel utan undantag. Ibland träffar jag en stor lurvig svart kille som jag gillar direkt. jag gillar att vara lite oförutsägbar.

Vilken Totti ska jag vara i dag? Blyg och försynt eller storkaxig? Lydig eller upprorisk?  

Av Lydia - 22 mars 2010 22:15

I morse vaknade vi till en strålande vacker vintermorgon med nyfallen snö och minusgrader. Och halka. Matte gjorde en riktig volt på morgonpromenaden. Fötterna for iväg och hon föll handlöst baklänges. Hon slog i huvudet så isen på gångvägen sprack, men hon slog sig inte, som tur är. Angelas matte trodde att hon allraminst fått hjärnskakning, men ibland är det bra att vara lite tjockskallig. Och ha en varm mössa.


Det tog inte många timmar förrän den nya snön hade smält bort och det blev plusgrader igen.

Men det kommer att ta tid innan isformationerna längs klipporna smälter bort.

 

Lite spännande, som en isgrotta.

Isigt.


Vi kontrollerade fotbollsplanen också.

Det är fortfarande mycket kvar att skotta. Jag tror att fotbollsspelarna har det som styrketräning. De kommer att få starka armmuskler i alla fall. Kanske ska satsa på handboll i stället.


Hemma på gatan hittade vi ett säkert vårtecken i alla fall.

 

Min granne Agnes satt på trottoaren och solade. Det är hennes favoritplats.

Hon är en väldigt vänlig katt som varken fräser eller skjuter rygg

       

Fast hon gillar inte när jag artigt ska hälsa genom att nosa där bak. Då går hon sin väg.

Grannsämja 


Det är rätt skönt att det är barmark igen, även om det blir lite mer tassdusch efter promenaderna. Det är inga isklumpar som fastnar och skaver mellan trampdynorna, och man fryser inte om fötterna.


Av Lydia - 21 mars 2010 14:17

I morse blev jag så glad. Matte tog på skogsstövlarna, och jag trodde att det skulle bli sökträning. Men husse och hon skulle bara ut i trädgården och beskära träd. Ett par timmar höll de på. Sen var de trötta och ville vila. Till råga på allt snöade det ymnigt. Ja, jag ska väl inte klaga. En liten promenad blev det trots allt. Fast knappt en enda hund såg vi ute? Trots att matte sade att det var ett riktigt hundväder?


Nä, tacka vet jag i går. Då sken solen och vi gick flera långa promenader.  Vi såg vårens första krokusar:

En hyllning till vårdagjämningen

Men isen ligger kvar på Mälaren, även om den är lite blöt...

...och har lite sprickor här och där.

 

Matte vill helst att jag håller mig på land.


Och på eftermiddagen blev det en överraskning. I stället för sökträning hade Frodos matte fixat ett ridhus att träna lydnad i. Vi var bara fem hundar och hade ett jättefint ridhus alldeles för oss själva. Fast det var lite väl bra krattat, Svårt att hitta några lämningar efter hästarna.


jag tränade inkallning med ställande, rutan, apportering, framförgående, läggande under gång, budföring och lite fritt följ. Det började ganska bra, men matte blev lite trött på mig för jag blev lite uppjagad och var tvungen att göra min stämma hörd, högt och ofta. Men jag var ju så glad. och det var extra kul att ha mina sökfiguranter där. Jag vet ju att de alltid går omkring med godis i fickorna.


Ja, sen var det hem och äta middag och ta en kvällspromenad innan det blev en tjurmuskel på mattan framför TV:n och första avsnittet av Millennium. En ganska bra dag på det hela taget.


        

Av Lydia - 19 mars 2010 20:21

Oj, oj vad fort snön smälter bort. Och så mörkt det blev i ikväll, när inte snön lyste upp lika mycket. Och i helgen är det vårdagjämning, minsann.


I dag regnade det för första gången på länge, men bara lite grann. Och all snö på isen har smält bort.

Det känns nästan som att gå på vattnet

Här står jag faktiskt på bryggan som jag hoppade från i somras, men den syns inte längre. Snön har tyngt ner den så att den är under isen. Eller vad det nu är som har hänt.


Det har hänt nåt konstigt med snön också. Först var det mjuk nysnö. Och sen blev det skare som man kunde springa på. Men nu är det något klafsigt, sorbetaktigt som bär några steg och sedan sjunker man ner med snö upp magen. Ganska besvärligt att ta sig fram i.


I dag har det inte hänt så mycket, förutom att jag spanade in några kanelsnäckor som låg slängda i snön. Men matte höll hårt i kopplet så jag kom inte åt dem.


I går var matte riktigt orättvis. Hon gick och hälsade på mina favorittjejer. Hannie, JoJo, Leia och Nellie. Och jag fick inte följa med.

 

De är precis min typ allihop: små, söta och vita.


Fast jag hade kanske inte varit så välkommen. För matte skulle dit och titta på Nellies valpar. Och varning alla hundar med valpsugna mattar: bläddra förbi fort, för nu blir det valpbilder.

Birk och Ronja, av rasen coton de tuléar.

Busiga som femveckorsvalpar är mest. Bilderna blev tyvärr både suddiga och korniga. Matte måste ha slarvat med inställningarna.

Sötare än socker men tuffa ändå.

Syster och bror

Skönt att vila ut med ett mellanmål hos mamma


Kanske lika bra att jag stannade hemma. Jag är ju inte så förtjust i små valpar. Jag vet nog vad deras favoritsysselsättning är. Jag har väl varit valp själv, med små sylvassa tänder som vill smaka på allt.


Nåja, på kvällen var matte och jag på hundklubben i Norsborg och tränade lite lydnad. Hoppet gick utmärkt, och rutan hyfsat. Vi jobbade på med inkallning med ställande och apporteringen.

Vi körde lite gruppövningar där vi lekte följa John och gick fot slalom mellan de andra hundarna och tränande inkallning genom gruppen. Lite läskigt är det att springa förbi de andra för att komma till matte.

Matte och jag kom lite sent så vi gick ut lite före de andra efter fikastunden och tränade en stund till. Härligt att ha planen för sig själv. Och då upptäckte jag att det låg spårpinnar på ett bord. Jag stack iväg flera gånger och hämtade åt matte, men tänk, hon blev inte glad? Det är tacken för att man tar egna initiativ. Nästa gång vi tränar spår så kan hon plocka upp sina pinnar själv, surtanten!

       

       

Av Lydia - 17 mars 2010 20:12

Det blev som jag befarat, en pinostund på tortyrbordet. Ostermaskinen gick varm och jag darrade av skräck för att saxen skulle sticka mig. Men jag överlevde. Och efteråt kändes det faktiskt ganska skönt. Lätt, på nåt vis. Och det var med spänst i stegen som jag gick ut på vårpromenad.


Ja, våren har faktiskt kommit. Titta här:

De första snödropparna siktade vid en södervägg i grannskapet. Jag roade mig med att gå in i bloggarkivet och titta när förra årets första snödroppar dök upp. Och tänk, det var den 17 mars! Precis som i år.


Solen värmde gott och det droppade från taken.

 

Och titta - så här ser gräs ut. Grönt och mjukt att gå på.


Ja, så långt har våren faktiskt inte kommit än. Det är någon som varit snäll och skottat rent ett hörn av konstgräsplanen, precis lagom för att matte och jag skulle kunna träna lite lydnad.

Längre än hit hade de inte skottat. Som ni ser så är jag ganska kortklippt. Matte kan bara en frisyr nämligen: snagg.

Bollen var med förstås, var ska den vara om inte på fotbollsplanen?

 

Undrar när de ska skotta resten av planen? Men det är bra att det finns lite snö kvar, ifall man blir törstig av fotbollsträningen.

 

Det var tre goldentjejer där också. Två av dem ville bara ligga och sola i gräset.

 

Den tredje stötte jag lite på.

Jag viskade ljuva ord i hennes öra

Men jag måste ha sagt något tokigt, för hon bara stack sin väg

 

Ja vår eller inte, snöhögarna är i alla fall kvar. Det känns som om vi kommer att ha glädje av dem länge till.


Det var i alla fall skönt att ha vårkostymen på. Och matte tycker det går så fort och lätt att torka av tassarna när vi kommer in. Och nu behöver jag inte kliva upp på tortyrbordet på flera månader.       

   

            

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4 5 6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2010 >>>

Väder

Vädret Stockholm

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards