Ja, än är inte sommaren slut. Vi har haft några härliga dagar med sol och värme. Att naturen sedan har fått ett färgstänk av höstglöd gör ingenting:

Det har blivit många sköna promenader.

  Här sitter vi på min badbrygga. Jag brydde mig inte om att dyka i dag. Nöjde mig med att gå i från stranden.

  Men jag lånade ut bryggan till en tjej som ville träna lite simhopp.

  Hon hade snygg stil.

Lite djärvare än jag, det måste jag medge.

I går kväll var Lydia och jag på Haninge BK för att träna lite. Lillmatte skulle ha tjejmiddag och ville ha huset för sig själv. Eftersom agilitykursens sista gång var flyttad från torsdag till lördag så hade deltagarna planerat att komma dit i alla fall i går kväll för att träna. Men det var bara matte och en till som kom. Och efter en stund åkte de andra så matte, Lydia och jag hade alla planerna för oss själva. Vi tränade både lydnad och agility. Ja, jag fick inte hoppa några hinder, bara köra slalom och tunnlar, men det var kul i alla fall.

Nu måste jag sluta för nu är det dags för kvällsfika. Matte och husse har bakat en key lime pie och det har jag inte smakat förut. Men det luktade gott i köket.

Trevlig helg på er alla!

Det är höst och tryffelsäsongen är i full gång på Gotland. Vi tänkte att vi inte skulle vara sämre, utan vi ordnade vår egen tryffeljakt här hemma i dag.

  Lydia som inte letat tryffel tidigare, förutom en gång förra hösten när hon var väldigt ung, fick en kort introduktion hemma i vardagsrummet. Det gick alldeles utmärkt, hon letade tryffel med gott resultat. (Nu ska ni inte tro att vi har det så ostädat att det börjat växa svampar i parketten, utan det är tryfflar importerade från Gotland.)

Därför for vi ner till Sätraängarna med tryffelburk, snitslar, spade och fika i ryggsäcken.

  Och vilka träffade vi där! Ressu och Rolle som vi inte träffat på evigheter!

 Ja, ni ser rätt. Jag har blivit en nakenhund. I går rakade matte bort all pälsen. Tur att det var varmt och skönt i dag.

   Det värsta med tryffelsök på fastlandet är att man får sitta och vänta medan tryfflarna kommer i jorden. Och sen får man vänta medan tanterna fikar. Tråååkigt!

  Så var det då äntligen dags för att leta rätt på godsakerna. Jag for iväg och hittade i rask takt tre stycken.

  Jag blev så uppjagad så att öronen ställde sig rakt upp.

  Här har jag hittat en tryffel. Den ser kanske lite konstig ut men det beror på att matte slagit in den i lite kaffefilter. Det är för att det ska bli lättare att se den i den mörka jorden. Men det gör inget, de går att äta ändå, med filter och allt. Jag har provat.

  Sen var det Lydias tur. Och visst sökte hon. Oj, vad hon sökte, runt runt i stora varv. Fast jag tror inte hon vet vad hon letade efter. Jo, Rolle förstås, två gånger sprang hon fram och försökte locka med honom på tafatt trots att han stod bunden. Till slut hittade hon ett par tryfflar, när matte pekat ut var hon skulle leta, och hjälpt henne att gräva fram dem.

Jag tyckte det var så skämmigt att jag kände mig tvungen att ila till hjälp. Tänk att ens lillasyster ska göra ett så taffligt intryck. Men matte blev inte alls glad över att jag försökte hjälpa till att hitta de sista tryfflarna. Hon blev arg.

  Hon sa nånting om att jag måste sluta bita av koppel.

Sen var det ialla fall Ressus tur.   Han visade hur en slipsten ska dras. Lätt som en plätt hittade han sina tryfflar. Här överlämnar han en.

  Sen var det Rolles tur. Han jobbade också på metodiskt, om än inte med samma rutin. Och hittade alla sina tryfflar gjorde han och belönades ur mattes gottepåse.

  Klart bättre talang än sin syster. Men så har han ju varit på Gotland och praktiserat också.

  Efter tryffeljakten behövde vi svalka av oss lite.

  Det börjar komma lite gula löv på marken.

  Och i vattnet.

  Matte hade tagit med min dummy. Alltid lika kul att simma ut och hämta den.

  Fast den fick man ju inte behålla så länge.

  Ungdomarna tyckte att dummyn passade bäst på torra land.

            De turades om att jaga varandra tills det var dags att åka hem. Det är kanske det som själva tryffeljakten?

I dag är det en alldeles särskild dag. Det är nämligen precis ett år sedan Lydia flyttade in hos oss. Det har varit ett tungt år, men också ganska kul, måste jag erkänna.

För att fira kommer här en liten bildkavalkad:

  Så här liten och behändig var hon på de första bilderna som kom från Risungs gård på Gotland där hon föddes.

  Här är hon 4,5 veckor gammal, när matte var och hälsade på henne för första gången.

  En riktig buse var hon redan då. Här biter hon brorsan Conti i nosen.

När hon var åtta veckor, den 26 september 2010, fick hon flytta hem till oss.

  Inte var hon stor inte, men efterhängsen redan då.

  Hon gillar bollar, precis som jag.

  Tio veckor gammal

  Lydia 3,5 månader   Lydia fyra månader stiftar bekantskap med snö

  Lydia fem månader.

  Lydia sex månader.

  Lydia sju månader vid Drottningholms slott

  Lydia nio månader jagar brorsan Rolle   Lydia tio månader

  Lydia elva månader

  Första utställningen

  Lydia ett år!

Ja, så fort ett år går. Nu är Lydia kortsnaggad igen, och idag är det min tur att bli av med päls. I går blev jag grovklippt, kardad och badad och idag åker klippmaskinen fram. Det ska bli riktigt skönt, i synnerhet som vädergubbarna lovat sol och värme den här veckan. Kanske kan det bli tid för ett septemberdopp?

Vilken härlig dag vi hade i sökskogen i dag. Hög, klar luft, strålande solsken men fortfarande en del vattensamlingar kvar för en varm hund. Lydia har också lärt sig hur man svalkar sig bäst, genom att lägga sig i närmsta vattenpöl. Jag förstår inte de utrop av avsmak som kommer från en del tvåbenta träningskamrater när hon gör så?

Jag är ju frisk från min hälta, men matte vill inte ta några risker så jag fick nöja mig med att valla rutan i dag. Det gör jag så gärna, i synnerhet som jag belönades med en och annan godisbit för besväret.

Lydia fick börja träna på allvar i dag. Tidigare har hon ju fått väldigt enkla övningar. Ofta har hon fått se figuranten gå ut. Men i dag blev det lite svårare, Figgarna låg utlagda, en på varje sida när de kom till rutan. Sedan gjorde de pop-up, dvs Lydia fick från stigen se någon som vinkade till i skogen åt det håll matte pekade åt. Sedan fick hon springa ut, bli belönad med godis. Under tiden gick matte fram en bit, ropade in Lydia när figgen var klar, och så gjorde de om manövern mot andra sidan. Tanken är att Lydia ska lära sig att det lönar att springa dit mattes hand pekar.

De första gångerna gjorde hon några frivarv, men snart kom hon på att hon snabbt skulle springa tillbaka till matte, så att hon fick springa ut på andra sidan.

Medan Lydia och jag satt i bilen och väntade så tränade de Victor och Bossa också. Medan matte satt figurant passade hon på att spana efter tröttkantareller också.

  En hel del blev det, med benäget bistånd från stigledaren Elisabet.

Tröttkantareller heter de därför att det är så tröttsamt för oss hundar att vänta medan folket plockar och plockar. Men det har inte matte hittat på själv, utan det har hon hittat på en annan blogg.

I går var en sagolikt vacker höstdag, plus 15 grader och klarblå himmel. Vad kunde passa bättre än att besöka Julitas äppeldagar? Sagt och gjort, jag tog med mig matte, husse och Lydia dit.

I Julita finns hur många äppelträd som helst. Där finns faktiskt också genbanken för alla äppelsorter och varje höst är det stor äppelutställning med artbestämning, pajtävling mm mm.

  Vi fikade, smakade äpplen, handlade honung, sylt, glögg och diverse annat smått och gott.

  Höjdpunkten var förstås den stora äppelutställningen. Det fanns flera såna här långbord med olika sorter.

  En del hade långa konstiga namn.

  Andra verkade vara färdiga efterrätter redan från början.

Det fanns päron också, även röda päron.

  Men vad är det här för fruktkorsning?

  Matte beundrade den långa äppelpergolan.

  Hon sade att hon gärna skulle vilja komma tillbaka och gå genom den i äppelblomtider.

   Man fick smaka också.

  Fast Lydia och jag föredrog provsmakning av fallfrukt - vilket överdåd.

  Mmmmmm...fin doft, fruktig och fyllig, lite ungt kanske, tål att lagras.

På hemvägen stannade vi till och fikade hos mattes jobbarkompis B i hennes vackra torp. Vad bjöds där? Jo, äppelkaka förstås.

Det är ju typiskt. Lagom till att jag blivit fri från min hälta och börjar få spring i benen igen så går matte och blir förkyld. Dunderförkyld. Något som knappt hänt någon gång förr under min långa livstid. Så inga långpromenader den här veckan, inte. Host och snörvel hela dagarna.

Lydia blev väldigt besviken när hon inte fick gå på sin agilitykurs i går. Och det kan jag förstå. Den här gången som de skulle ha fått pröva på balansbommen och A-hindret.

I dag lovade matte bättring. Det skulle bli skogpromenad, sade hon. Hon hade nämligen kommit på att det nog vore lättare för henne att åka ut i skogen och släppa oss lösa en stund och låta oss rasta oss själva, än att promenera med oss i koppel. Men vart skulle vi åka. Hon orkade inte med någon sanering när vi kom hem. Alltså inte nånstans där vi kunde få pälsarna fulla med frön och taggar. Och inte nånstans där det finns vatten eller gyttja. Det utesluter en rad ställen.

 Alltså åkte vi till Draget. Torr och fin tallskog, inga backar och parkeringen mitt i skogen. Bara att öppna bakluckan.

  Äntligen ute på fri tass   Mycket att upptäcka

  Lydia var som vanligt ganska jobbig, knuffades och bråkade

  Men jag låtsades inte om henne, så då tröttnade hon snart

  Öppet och fritt och lättsprunget

    Lydia lyssnar, är det nån där? Nej, alldeles tyst var det. Ett par bärplockare var det enda levande vi stötte på.

  Lydia, den stollan, ville ha lite överblick, så hon hoppade upp på en stor myrstack. Inte verkar hon ha känt några myrbett, för hon verkade helt obekymrad.

Hon hade ju läst i Ressus dagbok hur han får godis när han balanserar på en stubbe, men tji fick hon. Myrstackar ger ingen utdelning.

Hon hade ju också läst att Rolle och Ressu letat tryffel, så hon ville inte vara sämre.   

Och nog måste väl en sån här snygg svamp smälla högre än en brun tryffelklump?

Det blev en riktigt skön promenad i det vackra höstvädret. Och nu håller vi tummarna för att matte snart blir frisk så vi kan ge oss ut på fler äventyr.

Tills dess vill vi passa på att visa våra fina fuchsior. Matte och husse köpte sticklingar på rea i juni, fem kronor styck. De fick samsas i samma kruka, och nu har de blommat allihop. Men matte har blandat ihop etiketterna, så vi vet inte vad de heter.

Det var allt för ikväll. Trevlig helg!

Jag förstår att ni undrar hur det har gått med mitt dåliga högerben? Jo, tack, det är mycket bättre, även om en liten hälta fortfarande kan anas. Matte hade beställt tid hos veterinären i torsdags, men då tänkte jag att det är bäst att bli bra omedelbart. Så då ringde hon återbud.

Annars går livet sin gilla gång. Lydia går kurs två gånger i veckan, och lär sig allt möjligt. Kanske kan ni få se resultat nån gång, i form av en film på bloggen. Matte är nöjd med framstegen på lydnadskursen. När det gäller agility visar Lydia att hon är en försiktig dam, så det gäller att skynda långsamt. Säcken är hemsk, tycker hon. Vi får se hur det går nästa gång, när de ska börja med balanshindren.

I kväll var vi och tittade på solnedgången.

  En riktigt vacker kväll. lugnt och stilla...

  Men! Vad är det för djur med horn som kommer upp ur vattnet? Ett sjöodjur?

  Nä, bara två lagotto som tar ett kvällsdopp. Sommaren är inte slut än, så det så!

I dag kom brevbäraren med en, eller rättare sagt två, riktiga överraskningar. Det var post, till mig och Lydia.

  Det stod alldeles tydligt på kuvertet: Lydia och Totti. Lydia ville genast öppna, förstås, för det doftade ljuvligt om brevet.

  Och tänk! Det var äkta tryfflar från Rolle och Ressu, som de själva hade nosat upp på Gotland. Tänk vilka underbart snälla släktingar vi har!

Inte nog med det, det kom ett paket också.

  Det luktade också intressant, om än inte tryffel.

  Och tänk...det var en lite Ull-Lydia, tovad av Annika Ahlén på Labbjoys kennel.

Väldigt lik och väldigt söt. Och tystare än originalet.

  Så nu har vi två minilagotto i huset - en Ull-Totti och en Ull-Lydia. Ull-Totti gjorde ju Annika för flera år sen. På tiden att han fick sällskap.

  Visst är de lika oss?

  Fast Lydia var lite besviken över att hon inte fick leka med dem. Men då skulle de inte hålla längre. Jag måste erkänna att jag också gärna skulle smakat lite på den goda lagotto-ullen.