Nu är även Lydia vårklädd.

Det är väldigt vad mycket av henne som försvann! Hon misstycker inte utan tycker att livet blivit lättare. Fast det får nog bli täcke på om det blir minusgrader. Men det ska det såklart inte bli. För i morgon börjar VÅREN! Då är det nämligen 1 mars.

Häromdagen sade matte att jag började se alldeles för lurvig ut. När det blir vår och ljust ute måste du snygga till dig lite, sade hon. Det hon menade var att hon tänkte snygga till mig lite.

Jag måste erkänna att det började bli lite svettigt vissa dagar.

Och vill man bli fin måste man lida pin. Först kardning och sen dusch och schamponering. Det måste finnas nåt enklare sätt...

Ja, en viss skillnad blev det. Till det bättre eller sämre? Döm själva, men jag måste säga att livet känns lite lättare nu.

Till exempel orkar jag bråka mer med Lydia. I dag hade hon hittat ett äpple. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag brukar dela med mig av mina äppelfynd till Lydia. Eller rättare sagt, hon snor det jag tappar när jag tuggar. Men tror ni hon bjuder tillbaka?

Sällan, jag tiggde och tiggde, men till slut fick jag försöka avleda hennes uppmärksamhet.

Det funkade! Nu är äpplet mitt!

Hmpf, säger Lydia. Jag hade ju det först!

Så då lät jag henne få sista smakbiten.

Jag tänkte ta mig lite yoghurt i stället.

Men då kom Lydia och retades och kallade mig snaggis! Fast jag vet ju vem som står på tur...  

Skrattar bäst som skrattar sist!

I går var det final i På spåret, som är mattes favoritprogram. Och jag gillar också det, för då brukar jag få något gott att tugga på. Nu när det fredagsnöjet är slut så bestämde matte att vi får spåra lite själva i stället.

Fördelen med en snöfri vinter är att det går bra att spåra ute i markerna.

Vi åkte ut till Öran, och där la matte två spår, ett till mig och ett till Lydia. Medan spåren låg till sig gjorde vi en promenad i skogen. Och sedan fick jag gå mitt spår först. Det var cirka 200 meter långt, enligt appen Runkeeper.

Det var säkert minst sex år sedan jag spårade senast, och jag har ju överhuvudtaget inte spårat så mycket i livet. det är ju mest sök som jag ägnat mig åt. Men jag hade inte glömt hur man gjorde.

Tre pinnar hade matte lagt ut och jag hittade dem allihop!

Sedan var det Lydias tur. Det var bara andra gången i livet som hon fick prova på att spåra, så hennes spår var bara 100 meter. Som ni ser har matte snitslat väl, så att hon inte ska gå vilse, ifall Lydia tappar spåret. Men det gjorde hon naturligtvis inte.  

En enda liten pinne låg det i Lydias spår. Matte ville testa och se vad hon gjorde när den dök upp. Och Lydia nosade på den och det gjorde matte stor affär av, bjöd på korv och berömde.

Det var för att Lydia skulle lära sig att en pinne som luktar människa i spåret, den ska man ta vara på och byta mot något smaskigt.

I slutet på Lydias spår låg en Nalle Puh! Vilken kul överraskning!

Varken matte eller Lydia kan ju så mycket om att spåra, och för att lära sig mer ska de gå kurs under våren.

 Helt okej för mig, för jag räknar med att när det blir dags att göra hemläxa, så blir det kanske ett och annat spår åt mig också!

Förresten kan jag berätta att i onsdags var jag och Lydia hos hundtandläkaren. Och det bästa av allt: Hon kom fram till att vi inte behövde någon tandbehandling, inte just nu i alla fall.

I dag har det verkligen känts som vår i luften. Och det är inte bara för att jag fått vårkänslor när Lydia löper. Nä, fåglarna kvittrar och det har börjat komma upp blommor.

Snödroppar på G

Och vintergäck.

Det var fint besök i grannarnas äppelträd i dag.

Sidensvansarna kom på besök.

Jag blev faktiskt lite orolig, för äpplena från det där trädet är mina. Grannarna plockar inte upp fallfrukten för de vet att jag tycker om att hämta ett äpple och ta med som reservproviant på promenaden. Jag hoppas inte sidensvansarna äter upp allihop.

Ja, fast det har varit så milt så fanns det faktiskt lite is kvar nere i viken.

Lydia var lite tveksam, men jag försäkrade henne om att håller det för mig så håller det för henne också.

Isen var så blank att man kunde spegla sig.

Totti gånger två

Matte vågade sig inte ut och det var nog tur.

Längre ut var det öppet vatten så matte höll ordentligt i kopplet, så att inte Lydia skulle få för sig att springa ut och ta ett dopp.

Ja, vi får se om våren håller i sig, eller om det blir bakslag så att vintern kommer tillbaka. En sak är säker, förr eller senare så blir det vår. Helst förr.

Hej hopp i vintermörkret! Vinter och vinter, förresten, så särskilt kallt är det inte och snötäcket krymper oroväckande snabbt. Och mörkret håller ju sakta på att ge vika. Men lite långtråkigt är det. Matte orkar inte så mycket mer än att släpa sig till jobbet och utföra de mest nödvändiga sysslor. Och några trevliga träffar med kompisar blir det inte, för Lydia löper, för andra gången i livet. Precis samma tid som förra året. Matte är ganska nöjd med att det bara blir en gång per år.

I brist på andra bilder tänkte jag visa några bilder från när jag var liten, då matte varken hade digitalkamera eller blogg. Men nu har hon ju fått en ny fin dator och en ny fin kombinerad skrivare/skanner.

Här är jag och mina sju syskon på Lägdens kennel i Jämtland, i april 2002. Det är jag som ligger längst till vänster. Jag var tydligen störst när vi föddes och störst när vi flyttade hemifrån.

Här ligger jag till höger i bild. Orange med vita tecken.

Här är några bilder på mig och syskonen den dag i juni då matte kom för att hämta mig.

Jag var en ganska kaxig grabb redan då.

Här vilar jag på min uppfödares köksgolv inför flygresan ner till Stockholm.

I Mitt nya hem fick jag äta välling, xdet var mumsigt.

Lite snöre är också gott.

Men mattes tår var nog det allra bästa.

Ja, det var en liten tillbakablick, i brist på annat.