Jaha, nu var det evighetslänge sedan det kom något nytt här i bloggen. Det beror på att vi har saknat både tid och inspiration. Vintern känns tung och utdragen och almanackan fylls, både av roligheter och plikter.

I förra veckan var det kallt, rekordet var nog i tisdags kväll, när vi var och tränade i Tullingetältet. När vi åkte därifrån visade termometern i bilen minus 20.

Nu är det lite skönare, bara strax under noll. Och i dag kom kameran fram för första gången på länge. Men inte var det mig matte skulle fota, nädå. En tråkig kråka som hon sett i parken.

Först undrade vi ju vem det var som försökte fälla det här trädet.

Det visade sig vara en spillkråkehona. Man förstår ju varifrån de fått sitt namn. Se hur hon skräpat ner.

Hon höll kanske på att bygga ett bo till sina ungar? Jag tror att det var samma fågel som började sätta bo i Ressus skog.  Fast då började hon på en etagevåning. Här i vår park verkar hon satsa på marklägenhet.

Ja, kanske inflyttningsklart snart? Eller så letar hon bara efter mat. 

De verkar vara effektiva skogsarbetare de där spillkråkorna.  De är ju ganksa vanliga, men håller sig mest ute i skogen. Fast den här verkar trivas i stan.

Nähä, ingen vår i sikte i dag heller.

Den här soffan får nog stå oanvänd ett tag till. Men ge inte upp. Snart blir det dags för fika i bersån.

Fram till dess får vi ta skeden i vacker tass och gilla läget. Och dagar som i dag är det inte så svårt. Kyligt, men lite soligt. Och så fick vi besök från sydligare nejder: 

Ressu, Rolle och deras matte kom på besök. Rolle har fått lite vitt runt nosen som matchar hans hjärta på bröstet.

Jag tog med dem på en av mina favoritpromenader. Det står på skylten: "Tottis is-led".  Åtminstone tror jag det. Jag hade ju glömt mina läsglas hemma.

Lydia håller koll så att ingen hamnar på efterkälken.

Jag tränar lite spår med Lydia, här har det gått nån. Tror jag.

Lite snöig i fejset blir man av spårarbete.

Det är skönt att det finns lite upptrampade stigar på isen.       

Vi gick förbi kossorna, fåren och hästarna på vägen hem. Jag visade Ressu och Rolle var det finns reservproviant. Om man bara hade vågat gå in till de dör stora bestarna.

Oj, här var det visst möte i lagottoklubben.

Nä, det var bara fåren. De frågade om jag ville vara med i deras flock, men jag tackade och sade att jag har en egen.

Vi gick vidare till idrottsplatsen så att ungdomarna skulle få träna musklerna lite.

Först lite konditionsträning

 Och så lite hopp

 Rolle var jätteduktig på jämfotahopp

Brottning stod också på schemat, så klart.

Rolle garvar åt Lydia när hon stretchar sidan.

Försvinn, din messerschmitt, ryter hon då.      

Efteråt gick vi hem till oss och fikade. Ressu försökte huta åt barnen när de blev för vilda. Men det skulle han aldrig ha gjort.

Då gaddade de sig samman mot honom.

Ja, ja, lika bra att låta dem leka, tänkte jag, för då får jag en lugn kväll.

Jag önskar er detsamma!     

Jag är nyss hemkommen efter en framgångrik stöldräd. Jag (och Lydia) har i ett par dagar spanat in en snögubbe med morotsnäsa som står utanför en grind snett över gatan. Men matte har varit allför påpasslig.

På kvällsrundan tappade hon koncentrationen ett slag och då passade jag på att med ett smidigt språng tillskansa mig moroten. Matte röt till att jag skulle släppa, men då var moroten redan delad i två, så då tyckte hon inte det var lönt att bråka, utan smög iväg innan någon i snögubbehuset hann upptäcka tjuvstrecket.

Tyvärr hann Lydia sno åt sig den ena halvan när jag tappade den i snön.

Jag kan förresten meddela att jag har alldeles rosa läppar, men det är inte läppstift. Nä, det är någon som har ritat pilar i snön med rosa pulver, och jag slickar i mig allt jag kommer åt. I höstas spreds ett rykte att någon lagt ut råttgift längs gångvägar på Södermalm, men tidningarna kunde senare berätta att  det var färgat vetemjöl som en löparklubb hade lagt ut för att visa vägen. Nu håller matte tummarna för att det är vetemjöl även den här gången och inte råttgift.

Lydia och matte har varit på ringträning ikväll. De fick lära sig hur man gör på utställning. Lydia skötte sig bra, hade inget emot att bli klämd på och tittad i munnen. Men hon hade en  liten egenhet. Hon ville alltid springa innervarv. Så när de sprang medsols runt lokalen, så sprang hon på mattes högra sida, vilket är alldeles fel. När de vände och sprang motsols så sprang hon rätt, på vänster sida. Hon tyckte tydligen att väggarna var lite läskiga. Allra helst hade hon nog velat leka med de andra lagottisarna, men det får man inte göra på ringträning. Där gäller det att uppföra sig.

Nu ska vi sova, och i morgon ska vi hitta på något kul, har matte lovat!

I dag är det kallt, nästan minus 17 i  morse, och minus 15 nu. Men också väldigt soligt.

Morgonsol på aspgrenarna

Blå himmel mitt på dagen.

Det har kommit ganska mycket snö.

Under snön kan det finnas möss

Men hur ska man kunna smyga på mössen med en småtokig lillasyster som yr omkring

Lydia gillar snön och vintern

Hon minns ju knappt hur det var innan snön kom. Hon var ju så liten då.

Men det var ju på vippen att snön försvann. För en vecka sedan kändes det ju nästan som om våren var på väg. Plusgrader och fläckvis barmark. Men vintern gjorde ny entré med besked.

Eftersom det gått en hel vecka sedan vi bloggade sist så tänkte jag göra en kort resumé över den gångna veckan.

Måndag:

Lydia hittade en ny napp på promenaden och den sysselsatte henne i flera timmar.

Passar till en 6 månaders baby eller hur?

Vid det här staketet brukar Lydia och jag gilla att sitta och hålla vakt för att se till att inga obehöriga rör sig på gatan.

Tisdag

I dag lärde jag Lydia självförsvarets ädla konst.

Snötäcket på gräsmattan hade blivit tunt och hårt.                      

Hon fick attackera mig, och så visade jag hur man går till motattack

Så där, ett snabbt nacksving och så ligger angriparen på backen

Och om de fortfarande bråkar så kan man ta ett struptag och hålla fast

Så där ja, fattar du nu hur det går till?

Men tro inte att du får öva på mig i tid och otid.

På tisdagkvällen var det träning i hundtältet i Tullinge igen, roligt och givande.

Onsdag

Minns jag nästan ingenting av. Måste ha varit en tråkdag.

Torsdag

Då började det snöa på eftermiddagen  Och det snöade och snöade. Husse och matte gick på bio (The King's Speech), så de slapp hundpromenaden på kvällen. Som tur är kunde husse åka tunnelbana hem för alla bussarna ställdes in. (Matte gick ju direkt till jobbet)

Fredag

Det snöade hela natten och halva dagen. Det blev tungt att pulsa i snön.

Vårt altanbord är snömängdsmätare. I torsdags morse var det bara en iiten tunn plätt snö mitt på kvar. Så här såg det ut på fredagseftermiddagen. Man ser inte ens benen på bordet.

Matte skottade upp en liten gång åt Lydia så hon kunde gå ut i hagen och kissa. Så där mycket snö hade det kommit sen vi hade självförsvarskurs i tisdags. Man ser fortfarande staketet i bakgrunden, där vi gillar att sitta och hålla vakt.

Lördag

Men sedan husse i lördags skottat carportuppfarten så syns inte staketet längre.

Nu måste vi nästan vara alpinister för att inta vår vaktpost.

Lördagen och söndagen bjöd på strålande sol och härliga promenader. Fast inte med matte, för hon låg och osv. Därför var hon extra glad för att solen sken i dag, på hennes lediga dag.     

Ja, det var veckan som gick. I övrigt kan jag tala om att min klåda är så gott som borta. Livet leker och jag är som valp på nytt, pigg på nya äventyr. Vi får se vad den kommande veckan har att bjuda.

I dag var det en härlig vinterdag, strålande sol och några plusgrader. Jag tog med mig matte, husse och Lydia på en skön promenad på isen.

Det var en riktig folkvandring, med människor på skridskor, skidor, till fots, med och utan barnvagn och med och utan hund.

Ja, till och med en cyklist träffade vi på. Men som tur är var det inga motocrossförare ute. De gillar vi inte. Jag tror jag tror pimpelsfiskarna också var glada att fridstörarna höll sig borta i dag.

Lydia och jag sprang ikapp. Härligt att få sträcka ut.

Lydia undersökte en spricka i isen.

Tjoho, jag hittade en pinne på isen

Lydia försökte distrahera mig så att jag skulle tappa pinnen, men tji fick hon

Matte putsade lite på hennes päls i fredags. Så nu ser man hennes ögon igen.   

Det är kul på isen, men det är rätt skönt när man kommer upp på land igen, där det finns träd och annat som man kan lyfta benet mot. Och så kan man hitta godsaker.

Här vid strandkanten hade någon snäll människa ordnat bullkalas åt förbipasserande hundar, men snålmatte och -husse vägrade låta oss smaka. De var väl avundsjuka förstås.

Men igår kväll var det i alla fall fest. Vi hade en gäst, som vet vad hundar behöver.

Leksak, godsak och överraskning i ett. Inne i oxhudspaketen finns det smågodis som ramlar ut när man tuggar.

Mmmmm...smaskens för både vuxna...

....och barn.

Såna gäster uppskattar vi!

Jag kan också glädja er med att min klåda har stillats något, även om det inte är riktigt bra än. Matte tyckte så synd om mig som fick ha gamla långkalsonger på mig, så hon köpte en snygg tröja åt mig i stället. Kanske får ni se bild på den en annan dag.

Hoppas ni får en riktigt härlig vecka.

I dag vill jag klaga lite på behandlingen i den här familjen. Vissa har förmåner. I dag fick Lydia gå på kondis. Jag fick gå till veterinären. Hur rättvist är det?

Jag har drabbats av klåda på baksidan av ett ben, så jag fick gå till veterinären och bli undersökt. Det var ju inte alltför obehagligt, men sen rakade hon mitt ben, så det kliade ännu värre. Och efter det tog hon på en salva som kliade ännu mer.  Jag fick visserligen ordentligt med levergodis som kompensation. Jag vet minsann var skålen står, och visade veterinären. Hon var ny på mottagningen, nämligen och hade kanske inte hittat den än.

Hon sade till matte att jag borde ha tratt så att jag inte slickade mig på benet, men eftersom jag både kommer åt att slicka och klia med baktassen på det stället, så kom matte på något smartare. Att jag skulle ha tröja på mig. Men eftersom vi inte hade någon långärmad tröja i min storlek fick husse offra ett par gamla långkalsonger i bomull. Benen kapades lite och ett hål för huvudet klipptes, och voila, en långärmad hundtröja. Skämmigt till tusen, men jag slapp tratten. Och jag fick matte att lova att inte sätta in nån bild på mig i bloggen i den utstyrseln.

Matte fick med både salva och specialschampo (pyoderm) som jag ska behandlas med. Så nu ska jag förhoppningsvis slippa klådan.

Ja, när vi kom hem från veterinären, då drog matte och Lydia. De skulle på promenad med Rolle och hans matte, och sen skulle de ta med ungdomarna på kafé för att fira deras 6-månadersdag. Inte minns jag att jag fick gå och fika på min halvårsdag! Fast jag har ju faktiskt varit på Himmelska hundar tidigare, så det var väl Lydias tur. Och vem vill väl gå på kondis i husses avlagda långkalsonger. Det kunde ju finnas damer där.

Sagt och gjort, de drog iväg med tunnelbanan till Gärdet.

Där syns kaknästornet, men det var inte där de skulle fika, fast man kunde tro det av namnet.

Syskonen busade loss som vanligt förstås.

Syskonkäbbel - eller syskonkärlek? 

Här tror jag Rolle vrålar något åt Lydia. Kanske något om att hon ska låta bli att tugga på hans öron.

Härliga vidder att busa runt på. Fast vädret var inget vidare, småregn, blåsigt och grått.

Och så dök det upp andra hundar och ville vara med. Då blev Lydia blyg.

Hjälp, skriker hon, synd att jag inte var där och kunde rädda henne. Men det var snälla hundar. Gärdet är hundrastområde, så där får alla hundar springa lösa.

Efter promenaden/leken var de både blöta och trötta.

Då var det skönt att gå till Himmelska hundar och värma sig. Utanför hängde handdukar som man kunde torka sig på.

Inne var det nästan fullsatt. Lydia bekantade sig genast med de andra gästerna.

En del var stora, imponerande stora som den här cane corson.

Han ville gärna hälsa på Rolle.

Här är Lydia framme vid disken och gör sin beställning.

Lite klappar blev det också. Fast Lydia var lite fräck och inte bara tiggde vid de andra borden, utan försökte även övertyga alla om att det var självservering. En del bord var låga. Onödigt låga i mattes tycke, men alldeles perfekta tyckte Lydia.

En del fick slicka husses och mattes tallrik, medan andra fick egna hunddelikatesser. Men det var flera som ville vara med och dela, så en stackars bearded collie fick försvara sin tallrik med blottade tänder. Sen åt den försiktigt upp en del, och ratade annat, bland annat lite ost!! Lydia tittade häpet på. Att någon kan äta så sakta? Och dessutom lämna? Om jag hade varit med hade jag kunnat hjälpa till. Dessutom hade jag hållit rent kring vårt bord, så inga hundar kom i närheten. Så matte tyckte det var tur att jag inte var med.

Jag hade inte tolererat en massa lösa hundar runt bordet när vi fikade. Jag måste nog lära Lydia ett och annat om livets väsentligheter. Att vakta maten är en självklarhet.

Ja, sen var det dags att åka hem.

Rolle var rätt trött. Motion, frisk luft och mat kan ta knäcken på den ystraste valp.  

Så de styrde kosan mot tunnelbanan och åkte hem. När matte och Lydia kom hem, så var de tvungna att gå på promenad direkt igen, för ingen av småmattorna hade haft tid att gå ut med mig fast de var lediga.

Det bästa av allt med Lydias kondisbesök var att hon har sovit gott sedan dess. Så jag har i lugn och ro kunnat begrunda livets orättvisor. Men matte hade lite dåligt samvete, så när hon var och handlade hundmat så köpte hon lite extra gott åt mig! Så jag blir nog inte helt lottlös.

Oj, vad tiden går. Snart så är det vår. Ja, i alla fall kändes det så i dag. Plus 4 grader och strålande sol. Matte blev på så gott humör att det blev en tur till Sätraskogen i dag.

Tjo, vad det var livat.

Jag hittade en pinne. Se så avundsjuk Lydia blev, hon slickar sig om nosen.

Nu försöker hon få mig att släppa taget genom att attackera  

Tro inte att du får smaka fast du håller på att knuffas

Jag lovade ju lite nytagna porträtt på Lydia med anledning av 6-månadersdagen, så här är ett urval 

Risungs Lydia Sobria

I dag var hon 9,9 kg tung och 39 cm över manken.

Som ni ser så är det barmark på en del ställen dit solen nått ner.

I går var vi på tält-träning igen, för tredje gången. Både jag och Lydia tycker det är kanonkul. Lydia gör framsteg och är riktigt duktig på att koncentrera sig. Och hon klarar bra att inte bry sig om de andra hundarna. Fast igår smet hon bort till Frodo två gånger. Men jag tror att det mest var Frodos mattes godis som hon var intresserad av. Lydia får göra väldigt enkla övningar, hon går efter matte som backar, leker med kamptrasan, sitter stilla vid mattes vänstra sida och sånt. I går glömde de bort att göra inkallning, men annars brukar någon hålla i Lydias halsband och så springer matte iväg och ställer sig en bit bort och ropar. Och när Lydia springer mot henne i full fart kutar matte iväg och drar fram kamptrasan.

Själv gör jag inkallning med boll, det är roligare än kamptrasa. Men så är jag ju uppkallad efter en bollspelare också.