God Jul önskas alla bloggvänner från Totti och Lydia med flock!

Minns ni när vi var ute på promenad med Rolle och Ressu nyligen och hittade en massa fällda och söndertuggade träd? Nu har jag upptäckt att vi har massor av såna här hemma hos oss också. Här är några bilder som matte tagit längs Mälaren där vi brukar gå vår lunchpromenad:

Konstiga stubbar

Märkliga fällen

Vem har varit här?

Här är något på gång. Jag börjar bli lite orolig. Hoppas inte alla träd längs promenadvägen försvinner.

Ja, det är nog bara att acceptera - Billy Bäver har hittat till vår förort också.

Men här har någon satt upp bäverskydd. Det känns tryggt för oss trädkramare.

Som ni ser är det nu fullkomligt snöfritt. Det lär bli en grön jul i år.

Just nu är det mycket stök i köket: knäck, kola, fudge, pepparkakor och saffransbröd, spritskransar och judebröd, allt ska bli klart till jul. Och så tryfflarna förstås. Två olika sorter blev det i år: husses vanliga chokladtryfflar och mattes nya variant med vit choklad, kokos och lime.

Jag försöker påtala att det där med tryfflar faktiskt är min specialitet, men utan gehör. Matte hävdar att det här är fel sorts tryfflar, men det låter som en dålig bortförklaring.

När själva julafton närmar sig blir det andra goda dofter i köket, av skinka och köttbullar och annat smått och gott.

Men ibland tvingas vi lämna köket och ge oss ut i naturen. I alla fall vissa av oss. I lördags, dagen efter lucia, var Lydia på sökträning. Jag har ju inte berättat så mycket om söket i höst, eftersom jag inte fått vara med, men efter vad jag har förstått har Lydia gjort stora framsteg. Hon börjar nu skälla spontant när hon hittar en figurant i skogen, och åtminstone i bland lyckas matte kalla tillbaka henne när hon gjort tjuvstart. Och några frivarv har det inte blivit på länge.

Och fort går det när hon hon letar efter "korvgubbar" i skogen.

Jag ska väl presentera hennes kompisar i sökgänget. Här är de som varit flitigast i höst:

Kasper och Madonna har jag ju visat bild på tidigare.

Viktor är ju veteranen i gänget. Han har varit med lika länge som jag, fast jag var ju fyra år när jag startade i gruppen, han var bara nio veckor

Bossa har också hängt med ett tag

Liksom Inca

Imse däremot är ny i gänget.

Ja, vi får se om söket i helgen var det sista för året. Men matte håller tummarna för att att kanske blir en tur till sökskogen även kommande helg. Mildvädret verkar ju hålla i sig.

Jaha, i morgon är det lucia, och jag vill bara meddela att vintern redan är över. I dag var det vårkänslor i luften.

Vi tog en härlig skogspromenad med Rolle och Ressu.

Solen sken och inte en snöflinga på marken.

Det var sju grader varmt.

Även om det faktiskt låg kvar ett tunt, tunt istäckte längre ur så gick det utmärkt att blöta ner sig. Se hur vattendropparna stänker runt Lydia.

Så in i vassen härligt!

Hon tar alla tillfällen att blöta ner sig min lillasyster. Här låtsas hon halka ner från spången.

Lite väl mycket vårkänslor hos Ressu, tyckte Lydia, och försökte fräsa ifrån lite när uppvaktningen blev för enträgen. Kanske dags för nästa löp snart?

Ja, en härlig promenad blev det och matte sörjer inte över att snön försvann. Fast jag hade inte haft något emot lite snörull. Men jag har inte givit upp hoppet än.

Jag har ju sett i andra bloggar hur vänner runt om i landet plöjer runt i snödrivorna, så jag tänkte visa att vi minsann också ha snö.

Om än inte så mycket.

Ett litet tunt lager, i alla fall på sina ställen. Men det räcker gott till att äta sig otörstig.

I dag på promenaden roade jag mig med att jaga möss och sork. Det är en väldigt kul sysselsättning som jag kan hålla på med hur länge som helst.

Lydia tyckte att jag var lite tråkig.

Så hon roade sig med sin favoritsysselsättning. Att smyga på mig.

För att plötsligt gå till attack.

Tänk att hon aldrig tröttnar.

Inte undra på att hon håller sig slank, som alltid jagar runt efter mig eller bollar eller pinnar.

Jag roade mig också med att titta lite bakåt på hur det sett ut vid den här tiden de senaste åren:

Det här var för exakt ett år sedan, den 9 december 2012. Då hade vi massor av snö.

Ett år tidigare, den 8 december 2011, var det barmark när vi var på golfrunda med Rolle och Ressu.

Den 9 december 2010 var vi på promenad vid Rudan med Rolle och Ressu. Här låter vi deras matte bana väg i djupsnön.

Den 8 december 2009 var Ressu och jag också vid Rudan, och då var det mycket snöfritt. Det var före Lydias och Rolles tid.

Ja, snötillgången varierar, men jag litar på att vi får vår beskärda del i år också. Jag längtar, men matte tycker att det räcker med den lilla snö vi har fått.   

Nu har det redan hunnit bli andra advent och det är faktiskt lite vitt på marken. Stormen Sven drog in över landet i torsdags och lämpade av en hel del snö, men just för vår del blev det snål utdelning. Men det kommer nog mer.

I helgen har det varit den stora hundutställningen i Älvsjö. Själv har jag sluppit undan, men i går var matte och Lydia där hela eftermiddagen. Lydia var ambassadör för vår ras i lagottoklubbens monter. (De flesta bilderna har Rolles oh Ressus matte tagit)

Det är ett ansvarsfullt uppdrag som hon skötte med den äran, enligt rapporterna.

Hon blev klappad och kliad i tre timmar.

Många ville känna på de mjuka lockarna.

Och Lydia lät sig villigt klappas och klias och fotograferas.

Efter tre timmar var Lydia ganska trött, och matte och Ressus och Rolles matte, som stod för pratandet, var ganska trötta i rösten av att berätta om lagotto. Det gällde ju att balansera informationen så att inte folk fick fel intryck och enbart trodde att lagotto var så då lugna och mysiga och gulliga som Lydia. En del så ganska skeptiska ut när matte försäkrade att lagotto är en arbetande, livlig ras som kräver mycker aktivering.

Efter tre timmar kom Lydias avlösning, Sture. En mycket sympatisk kille, tyckte hon.

I dag åkte matte till hundutställningen igen, fast utan Lydia. I dag skulle hon heja på Lydias bror Rolle som skulle visas ut i ringen.

Och Rolle fick rött kort så klart. Det betyder inte utvisning, utan att han är av högsta kvalitet - excellent.

Det bästa av allt var att matte fick tid till lite shopping också.

Det luktade väldigt gott om kassarna när hon kom hem. Massor av gratisprover hade hon samlat på sig, så nu ser vi fram mot alla julgotterna!!

Jaha, vad gör man en sån där grå novembertisdag? Ligger och degar i soffan och väntar på våren? Nej!

Man ger sig ut i den härliga naturen med ett gäng kompisar. Jag och Lydia hade bett Rolle och Ressu att visa oss sin nya promenadrunda.

Den var mycket spännande. Man fick gå en lång spång över ett kärr för att komma dit.

  Bävrarna hade lämnat spår efter sig överallt. Jag måste erkänna att de är bättre pinntuggare än jag.

Vi fick bana oss fram i terrängen.

En del blötte ner sig när de skulle dricka.

Här tyckte matte att vi skulle arrangera en gruppbild.

Men somliga ha svårt att ta regi. Lydia smet innan kameran var redo att avfyras.

Här försöker jag tala om för Ressus och Rolles matte att jag kräver betalt för att vara fotomodell. En köttbulle, minst.

Hit med betalningen annars knuffar jag dig i sjön!

Mycket fotograferande blev det.

Den där spången var ganska bildmässig tyckte båda mattorna.

En väldigt trevlig träff blev det i alla fall. Och dessutom blev det lite lydnadsträning för ungdomarna och ett spår åt Ressu. Själv övervakade jag det hela. Jag tränade ju lydnad två gånger i helgen, så jag tycker det fick räcka med det.

Ja, hör och häpna, vi tränade faktiskt lydnad i lördags och i söndags också. Matte tyckte att hon hade så mycket att ta igen, efter en höst med två rejäla förkylningar och en magsjuka.

Lydia har gjort framsteg de här dagarna.

Inga problem med hoppet.

Och apporteringen går också framåt, även om hon gärna spottar ut apportbocken om matte väntar för länge med att ta den.

Nu hoppas vi bara att matte inte får en massa annat för sig så att det går en månad igen innan vi får träna! Jag vill ju inte gå miste om en massa godbitar!

Hösten fortlöper i sakta mak. Det går lite långsamt, delvis beroende på att både matte och husse hostar och snörvlar. Inte har de ork till så långa, raska promenader som vi är vana vid. Möjligen kan det bli lite halvhjärtad bollkastning.

En liten boll gör promenaden mycket roligare, tycker Lydia.

Jag gillar också bollar, speciellt de där gröna eller röda som heter äpple. Det finns gott om dem så här års.

Lydia gillar också äpplen, men hon är lite lat och väntar på att jag ska tugga sönder dem. Sedan tar hon bitar som jag tappar.

Undrar när Lydia blir så stor att man ska slippa dela maten åt henne.

I går förberedde vi oss för storm, men ovädret Simone orkade inte ändå upp till Stockholm. Rejält höstigt har det ändå blivit med regn och rusk och vintertid. Det sistnämnda är ett elände. Måltiderna är sedan i söndags en timme försenade. Det hjälper inte med anklagande blickar och pip, vi måste ändå vänta.

Men annars har det varit några fina veckor, med mycket sol, varma dagar och vackra höstfärger. Här är några bilder som matte tagit:

Den här bilden gillar hon så mycket att den får komma med i bloggen, trots att den inte är skarp:

Lydia i fullt språng över höstlöven!

En ros slog ut i veckan. Årets sista?