I dag har det verkligen känts som vår i luften. Och det är inte bara för att jag fått vårkänslor när Lydia löper. Nä, fåglarna kvittrar och det har börjat komma upp blommor.

Snödroppar på G

Och vintergäck.

Det var fint besök i grannarnas äppelträd i dag.

Sidensvansarna kom på besök.

Jag blev faktiskt lite orolig, för äpplena från det där trädet är mina. Grannarna plockar inte upp fallfrukten för de vet att jag tycker om att hämta ett äpple och ta med som reservproviant på promenaden. Jag hoppas inte sidensvansarna äter upp allihop.

Ja, fast det har varit så milt så fanns det faktiskt lite is kvar nere i viken.

Lydia var lite tveksam, men jag försäkrade henne om att håller det för mig så håller det för henne också.

Isen var så blank att man kunde spegla sig.

Totti gånger två

Matte vågade sig inte ut och det var nog tur.

Längre ut var det öppet vatten så matte höll ordentligt i kopplet, så att inte Lydia skulle få för sig att springa ut och ta ett dopp.

Ja, vi får se om våren håller i sig, eller om det blir bakslag så att vintern kommer tillbaka. En sak är säker, förr eller senare så blir det vår. Helst förr.

Hej hopp i vintermörkret! Vinter och vinter, förresten, så särskilt kallt är det inte och snötäcket krymper oroväckande snabbt. Och mörkret håller ju sakta på att ge vika. Men lite långtråkigt är det. Matte orkar inte så mycket mer än att släpa sig till jobbet och utföra de mest nödvändiga sysslor. Och några trevliga träffar med kompisar blir det inte, för Lydia löper, för andra gången i livet. Precis samma tid som förra året. Matte är ganska nöjd med att det bara blir en gång per år.

I brist på andra bilder tänkte jag visa några bilder från när jag var liten, då matte varken hade digitalkamera eller blogg. Men nu har hon ju fått en ny fin dator och en ny fin kombinerad skrivare/skanner.

Här är jag och mina sju syskon på Lägdens kennel i Jämtland, i april 2002. Det är jag som ligger längst till vänster. Jag var tydligen störst när vi föddes och störst när vi flyttade hemifrån.

Här ligger jag till höger i bild. Orange med vita tecken.

Här är några bilder på mig och syskonen den dag i juni då matte kom för att hämta mig.

Jag var en ganska kaxig grabb redan då.

Här vilar jag på min uppfödares köksgolv inför flygresan ner till Stockholm.

I Mitt nya hem fick jag äta välling, xdet var mumsigt.

Lite snöre är också gott.

Men mattes tår var nog det allra bästa.

Ja, det var en liten tillbakablick, i brist på annat.

I helgen som gick var matte och Lydia borta hela dagarna, så jag fick ha husse och huset för mig själv. Ganska lugnt och skönt. Och när Lydia kom hem var hon väldigt, väldigt trött och orkade inte göra så mycket väsen av sig.

De hade varit på kurs för Eva Bodfäldt, som även jag gått kurs för, fast det var nästan tio år sedan.

Lydia hade tagit med sin bur, för att kunna koppla av ordentligt under teoripassen. Hon hade skött sig exemplariskt, enligt matte.

Temat på lördagen var koncentration-uthållighet och på söndagen fotgående. Jag vet att några av er är nyfikna på vad de lärde sig, så jag har bett matte sammanfatta lite kort. Och här är några saker hon la på minnet:

Evas filosofi är att träna koncentration och uthållighet i momenten genom att utmana hunden med störningar snarare än att tänja på tiden. Till exempel kan man försöka "störa ut" hunden i fotgåendet genom en kamrat som försöker locka den med godis och leksak. Hunden får sin belöning först när den passerar störningen utan att lämna föraren med blicken. Är man ensam kan man lägga ut störningar i form av godis eller leksaker, eller t ex säga BRA och hunden ska fortsätta jobba. Det finns inga gränser för fantasin när det gäller att skapa störningar. Resultatet blir att hunden skärper sig för att göra rätt.

Ett annat exempel är fasthållande av apporten. I stället för att dra ut på tiden som hunden ska hålla kvar apporten utan tugg kan man utmana den med störningar, t ex att kasta en boll. Om hunden släpper apporten ser man till att den inte får bollen eller någon annan belöning. Hunden lär sig snart att inte låta sig luras.

Det är lämpligt att börja störningsträningen med något enkelt. På kursen fick de sitta med hunden framför sig, vänd framåt. Hunden skulle fixera en godis med blicken medan en annan kursdeltagare försökte få den att titta bort. Hundarna lärde sig ganska snabbt att det gällde att spänna blicken i godisen och hålla den kvar där om de ville ha den.

På många kurser får man lära sig att bryta momenten om hunden gör fel, genom att t ex säga "tokigt" och börja om från början. Det gör inte Eva, hon vill inte uppmärksamma att hunden gör fel, utan uppmärksamma när den gör rätt. Om hunden tittar bort eller nosar till under fotgåendet bryter hon inte, men är noga med att det ska gå minst fyra sekunder av "rätt" beteende innan belöningen kommer. Att bryta och säga "tokigt" eller "fel" riskerar att förvirra hunden och göra den osäker i onödan.

Grundläggande för träningen är att ha en tydlig början och ett tydligt slut på varje träningsmoment, och slutet ska inte vara belöningen, utan en slutsignal. Eva vill kunna belöna med godis under momentet utan att hunden ska släppa koncentrationen. Deltagarna fick testa en enkel sak: Ge hunden en godis och sedan dra tillbaka handen och se vad som händer. Samtliga hundar tittade bort när de svalt sin belöning.

På så sätt framkallar man lätt "skräpbeteende" där koncentrationen släpper mellan momenten på tävling. Tränas bort genom att direkt ge en ny godis och kedja flera belöningar tills hunden lär sig att hålla kvar fokus tills slutsignalen kommer.

Viktigt att ha ett bra belöningssystem. Eva använder tre olika ord för olika belöningar: extern belöning är "varsågod", lek hos föraren är "bus" och godis hos föraren är "gott". Också väldigt viktigt att variera belöningarna.

Andra dagen ägnades åt fotgående. Där gjorde matte inte så många anteckningar, men tog till sig några saker:

Det gäller att ge hunden ansvar, föraren ska inte övervaka att hunden hänger med utan hunden ska ta ansvar för att hålla sig kvar vid vänstersidan om den vill ha belöning. Försök gå ifrån hunden, den ska kämpa sig in på vänstersidan för att få belöningen, försök lura den att göra fel och tappa koncentrationen, så att den tänker "jäklar anamma, det där knepet går jag inte på en gång till".

Det är inte fel att styra hunden lite med vänsterhanden, gärna medan den får knapra godis som man håller vid knät med högerhanden.

 Viktigt att inte traggla så mycket fotgående, utan i stället träna ingångar, lämna den och låt den komma i kapp och in vid sidan. Inte heller bra att träningen blir för statisk, typ sitta vid vänstersidan och hålla ögonkontakt.

Ja, det var lite av allt det det som kursen innehöll. Nu gäller det bara det allra svåraste momentet: att matte ska ta sig i kragen och se till att det blir lite träning för henne och Lydia.   

Här är de andra deltagarna:
             

Det är fortfarande stabilt vinterväder ute, med snö och några minusgrader. Perfekt hundväder!

Jag tyckte det var dags för en liten israpport, årets första.

På Mälaren är det alldeles isfritt, och det tycker änderna är skönt. Fast grenarna i strandkanten är väldigt isiga. Där syns det att kylan slog till snabbt, efter en väldigt blöt period.

På vissa ställen har det bildats riktiga is-spöken.

Vill man ha is att springa på, då får man gå till fotbollsplanen.

Blir man varm och törstig av att springa kan man alltid slicka lite på isen.

När jag ändå är igång kan jag visa några exempel till på hur matte experimenterat med sin julklapp, senaste versionen av Photoshop Elements.

Här är en bild av mig och Lydia från förra hösten

Och här har matte bytt plats på oss. Det finns en funktion i programmet som gör att man kan flytta runt föremål på bilderna. Kan vara bra på gruppbilder där någon hamnat lite långt bort från de andra till exempel.

Det kan också vara bra om man vill ändra maktbalansen i familjen

Nä nu har vi inte tid att sitta här och förklara längre. Kvällsmaten väntar...

Nu när det är ett nytt fräscht år tänkte matte ta itu med Lydias och min träning på allvar. Därför åte vi i dag till Hundhallen i Haninge, ett ställe där hundar kan träna inomhus, torrt och varmt.

Rymligt och bra, med all tänkbar utrustning.

Rolle och Ressu var med, liksom Lydias sökkompisar Kasper och Viktor. Rolles och Ressus matte tog en bild av oss allihop, framför spegeln. Det är jag som sitter i mitten och räcker ut tungan. Kasper tittar ner, Viktor tittar bort, Lydia tittar upp på matte, Ressu ligger och blänger och Rolle håller sig lite för sig själv.

Efter träningen tog Lydia och jag en promenad med Rolle och Ressu i deras skog.

Det har äntligen kommit lite snö som ni ser. Alldeles lagom mycket, så att man fortfarande kan gå i skogen utan att drunkna i drivorna.

Sån här trängsel kan det bli när tre lagottograbbar ska pinka på samma granruska.

Sen blev det fika hemma hos Rolle och Ressu...en riktig höjdardag med andra ord.

Aldrig har väl ett år varit så välkommet som 2014. Inte bara för att det alldeles säkert är en förträffligt år, utan för att årsbytet betydde att det gamla 2013 var slut och att det snart skulle bli slut på smällandet.

Jag tillbringade som vanligt det mesta av nyårsfirandet i skyddgropen, förlåt badkaret. Inte förrän det slutat knalla och dundra vågade jag mig fram.

I dag har det också knallat en hel del, så det blev en väldigt kort kvällspromenad, men det är ändå uthärdligt. För att fördriva tiden i dag så har matte och jag lekt lite med hennes julklapp, en nyare version av Adobe elements. Jag tyckte hon kunde placera in mig i en tystare miljö, så då gjorde hon det.

Jag fick följa med till Svalbard och träffa isbjörnar. Inte världens snyggaste friläggning, kanske, men faktiskt den allra första matte har gjort.

Nu väntar vi på att småmattorna ska komma hem från Småland, och sen är snart ordningen återställd och vardagen här igen. Det ser jag fram emot.

Ja, nu är årets sista skälvande timmar inne. Och nog skälver det alltid, pangar och dundrar så jorden skakar fast klockan bara är fem på eftermiddagen. Det blir en låång kväll det här   

Men när det ännu var ljust gick jag, Lydia, matte och husse en härlig, tyst promenad i skogen. Ja, tyst och tyst, Lydia skällde ju som vanligt och ville att jag skulle jaga henne, men det hade hon inget för. Jag har väl annat för mig på skogspromenader. Nosa efter möss och annat kul.

Och rulla mig i den sköna, fuktiga mossan.

Lydia skulle förstås dricka i varje vattensamling, och det var tätt mellan dem. Och dricka det gör man ju bäst liggande, eller hur?

Jag bad i stället husse sätta fart på pumpen nere vid scoutstugan. Där kan man släcka törsten utan att bli lerig.

Mmmm...gott!

Jämförelse innan vi klev in i bilen. Lydias vita ben var svarta, men mina var ljusa och fina som vanligt.

Visserligen fick vi duscha båda två när vi kom hem, men min dusch gick snabbt.

Lydia däremot fick duscha lääänge, medan matte schamponerade och pillade loss alla barr och småkvistar som kilat sig fast i pälsen.

Nu lyssnar vi på musik och väntar på nyårssupé. Önskar er ett gott nytt år, alla vänner därute!

Nu är julfirandet över. Det känns ganska skönt, även om Lydia och jag fått ta del av godsakerna som människorna tuggat i sig. Smakproven har dock varit alldeles för begränsade, enligt min mening.

Det har varit milt och regnigt och mörkt nästan dygnet runt. Åtminstone tycker matte det som jobbat alla juldagarna och sovit bort de få timmarna av grått dagsljus.

En glädjekälla har varit klapparna, både de som utdelats flitigt av alla de jullediga händerna och de som var inslagna i papper.

Alltid lika spännande.

Lydia var lite misstänksam mot det grymtande innehållet.

Hm, en julskinka?

När jag väl kommit över besvikelsen att den inte gick att äta så tyckte jag nog den var OK. Fast Lydia försökte fräckt nog lägga beslag på båda två.

Men som sagt, nu är julen över och vi rustar oss för årets värsta helg - nyår. Som ni kanske minns är både Lydia och jag rysligt rädda för smällare, och det har redan börjat knalla lite på kvällarna. Men vi hoppas klara oss helskinnande så att vi ses och hörs nästa år!