I dag har Lydia tillbringat nästan hela dagen i ridhus. På dagen var hon i Nykvarn på inofficiell utställning i lagottoklubbens regi och nu ikväll har hon varit på agilityträning i Gladö. Hon är ganska trött, kan jag intyga.

Här har hon och matte kommit in i ringen efter lång väntan.

Som ni ser är matte ganska påbyltad. Det behövdes för det var rejält kallt i det där ridhuset. Det var utlovat sol, men den dök inte upp förrän det var dags att åka hem.

Det var ganska skönt att röra på sig, tyckte både matte och Lydia. Och Lydia skötte sig betydligt bättre än när de var på utställning förra sommaren. Hon bara skuttade lite grann, och bet inte i kopplet en enda gång.

Däremot var hon lite blyg för domaren och ryggade lite varje gång hon kom fram och skulle klämma och känna.

Nu står jag väl snyggt, matte? Får jag en frolic då?

Här är alla deltagarna i unghundsklassen. Ja, hur gick det då? Jo, Lydia blev sist av de fyra i hennes klass. Domaren förklarade placeringen med att hon var lite väl tunn, och behövde få mer kropp. så matte funderar på att sätta Lydia på gödning. Ja, inte undra på att hon är tunn, hon står ju aldrig still.

Så här löd kritiken:

"Feminin tik, huvud med bra bredd, väl ansatta öron, bra bett, välformad bröstkorg, långt ländparti, smalt kors, något lågt ansatt svans, bra ben och tassar. Rör sig bra fram, tätt bak, Visar sig trevligt i stående, behöver mer självförtroende framför domaren"

Ja, inte så pjåkigt. Även om jag inte riktigt vet om långt ländparti och smalt kors är bra eller dåligt.

Förutom kylan så hade de nog det ganska trevligt i ridhuset. Det var ett 40-tal deltagande lagotto och några som bara tittade på.

Brorsan Rolle var där också förstås. Hur det gick för honom får ni läsa på hans blogg så småningom.

Där var andra släktingar också. Här är två andra Risungshundar. Den bruna heter Dante och är son till Maggie som är Lydias halvsyster. Alltså är hon moster till Dante. Den brun-vita heter Leo och har samma mamma som Lydia, Stella. Han blir således lillebror till Lydia. 

Här tävlar alla Risungshundarna i uppfödarklass: Rolle, Lydia, Dante och Leo. Jag kan ju avslöja att det inte var lätt att få dem att ställa upp ordentligt. Men så är ju både hundar och förare noviser på det där med utställningar.

Inte blev det lättare att ställa upp ett släktporträtt utanför ringen. Jag tror att de där Risungshundarna är bättre på att leta tryffel än på skönhetstävlingar.

Innan de åkte hem fick Rolle och Lydia rasa runt lite på fältet.

Det var betydligt mer uppskattat än att trava runt i ringen.

Full fart framåt.

Syskonkärlek.

Hurra, i dag fick jag göra comeback i sökskogen. Lydia ska ju på utställning imorgon och vill inte ha barr i pälsen så då fick pensionären, det vill säga jag, rycka in. Och det gjorde jag så gärna.

Härligt väder för sök hade vi, sol men inte för varmt, den mesta snön hade smält bort men det hade inte hunnit bli slaskigt. Perfekt före.

Jag skötte mig strålande förstås, missade visserligen en figge men jag rundade henne fint så matte var nöjd i alla fall. Skällde som besatt gjorde jag och fick KORV!

Ingen tog bild på mig tyvärr, men här kan ni få se bilder på mina sökkompisar som var med i dag:

Bossa är så liten och snabb så att det är nästan stört omöjligt att fånga henne på bild.

Frodo var också med. Jag har ju glömt att gratta honom för hans LP2 som han erövrade nyligen. så här kommer ett senkommet Grattis!

Frodo fick ha fasta rullen i dag för första gången på länge, men han hade inte glömt hur man gjorde.

Snygge Viktor var också med.

Han grejade sina figgar hur lätt som helst. Inga missar där inte.

Ja, kul var det. Och när vi kom hem var det Lydias tur att få mattes uppmärksamhet. På trimbordet. Det avstod jag gärna ifrån. Det kan hon ha, den lilla rackarungen, för att hon hackade min blogg i går. Men nu har jag bytt lösenord, så det så.

Lydia blev klippt inför morgondagens utställning.

Matte gjorde sitt bästa. Någon proffsklippning var det ju inte, men jag tror inte matte och Lydia behöver skämmas alltför mycket.

Så i morgon när matte packar in Lydia i bilen så är jag alldeles nöjd med att stanna hemma och drömma om sök och korv.

I dag är det jag, Lydia, som bloggar. Jag tyckte det var på tiden att jag fick komma till tals, så jag hackade mig in på bloggen när Totti sov (vilket han gör för det mesta). Det var inte så svårt att gissa vad han hade för lösenord, nåt i matväg förstås.

Jag ville bara bemöte anklagelserna om att jag var olydig i onsdags när matte ville träna lydnad. Det är ont förtal att jag inte kunde gå fot och hoppa över hinder. Det kunde jag visst ha gjort, men jag ville inte. Inte hade jag lust att träna med matte när mina bästa lekkompisar Rolle och Ressu var på planen.

I går var vi och tränade i tältet, matte och jag, och då jobbade jag bra minsann. Jag hade inte glömt vad jag lärt mig. Men matte har ju glömt att hon måste träna mig på lite olika platser, så jag jag inte får fullt upp med att kolla in omgivningarna varje gång vi byter ställe.

Nåja, nu vet ni i alla fall hur det ligger till. Och ta det som surgubben Totti skriver med en nypa salt. Han gillar att gnälla och klaga, så det så.

Det han "glömde" berätta var att jag fick en present av Rolles och Ressus matte.

En fin, rolig leksak.

Min alldeles egna present.

Jag tvättade den noga.

Visst är den fin, och god.

Och för att visa att jag inte är långsint så fick Totti låna den en stund.

Annars har det varit lite tråkigt senaste dagarna, för matte badade mig i onsdags kväll, och nu vill hon inte att jag ska smutsa ner mig inför utställningen på söndag, så därför blir det bara koppelpromenader. Tämligen trist, men på söndag får jag ju träffa Rolle. Då ska vi nog kunna sätta sprätt på tillställningen!

Trevlig helg önskar

Lydia, lagottoprinsessa

I dag har det varit en välsignat vacker vårdag. Uppåt tio grader varmt mitt på dagen och grannens snödroppar har tittat upp ur marken:

Jag blev lite ängslig till en början, när matte sa att det var skottdagen i dag. Men hon förklarade att det inte betyder att det ska skjutas, utan att det är en dag där man stoppar in lite överskottstid, så där vart fjärde år. De där överskottstimmarna passade vi på att tillbringa på Stockholms södra brukshundklubb med Rolle och Ressu.

Matte var lite lat och tog inte med någon kamera, men hon fick låna några bilder av Rolles och Ressus matte:

Först tränade vi lydnad. Det gick bra. För alla utom Lydia. Här ska hon hoppa över ett pyttelågt hinder. Borde väl inte vara så svårt, eller hur?

Men Lydia tog en omväg för att slippa hoppa.

Det var inte det enda tokeriet hon ägnade sig åt. Hon kunde stört omöjligt gå fot, och sitta ner på den blöta, kalla marken var inte att tänka på. (Däremot kastade hon sig senare med förtjusning i de kalla, blöta dikena) Hon hade fullt upp med att spana efter Rolle och titta på folk som gick förbi långt borta. Till slut slog det över fullständigt, hon snodde Ressus boll och for iväg med den upp i skogen och ville absolut inte komma tillbaka.

Ja, ja, jag sa ju att det var att utmana ödet att döpa henne till Lydia. Men var det någon som lyssnade till  Mig? Nädå. Nu tror jag matte överväger att döpa om henne till Olydia för gott.

Kanske var det därför matte såg så sur ut när hon och Sus fikade, trots att solen strålade och de fick inviga utemöblerna på klubben. Hon tänkte på Olydia.

Ser ni parkeringen där bakom? Där fick vi fyrbenta sitta, medan de fikade och fikade, och pratade och pratade. Sus hade med sig bullar och matte hade bakat muffins. De gjorde sig ingen brådska minsann.

Men sen fick vi faktiskt komma ut och träna budföring, alla fyra. Det är det roligaste som finns, näst sök. Och Lydia skötte sig, om inte exemplariskt så i alla fall godkänt. Sedan gick vi en skön promenad i skogen.

Ungdomarna rasade som vanligt.

Riktigt skönt att Lydia hade någon annan att hoppa på.

Då kunde Ressu och jag gå och sidan, snacka lite killsnack och nosa efter våren, lugnt och metodiskt. Som ni ser är vi nysnaggade båda två. Jätteskönt. Lydia och Rolle som ska på utställning på söndag får dras med sin tjocka päls.

Apropå päls så åkte vi förbi Parma på hemvägen och matte köpte ny klippmaskin, ny sax och en dunk balsam. Som tur är testade hon inte på mig. Balsamet fick Lydia pröva efter kvällspromenaden, för då skulle hon bada. Och plocka bort alla barr som hade fastnat under skogsturen. Det är skönt att vara kortklippt. Och det bästa av allt...eftersom Lydia ska vara snygg på söndag så kan hon nog inte åka på sökträning på lördag...  

Det börjar våras lite smått. Snön töar bort, även om vintern hade ett återfall i dag, med tre centimeter blötsnö på trappan i morse. Men det blev inte liggande så länge. Plus sju grader i dag, och lite sol på eftermiddagen.

Därför tyckte matte att det det var dags för vårfrisering.

I dag var det min tur på trimbordet. För ett par veckor sedan var det Lydia som blev badad och putsad. Men nu var det snagg som gällde. Matte hade förberett mig med grovklippning och bad i går, så jag var ren och tovfri. Så upp på tortyrbordet bara. Och matte startade klippmaskinen. Men tji...hur mycket hon än försökte så körde den bara fast, trots nyslipade skär. Så matte gav upp, och klippte ner mig med sax.

Inte blev det så snyggt och jämnt, men ganska skönt att få bort all vinterullen.

I dag fick Lydia komma ut i hagen igen, för husse har tätat smithålet som hon upptäckt. Vi får se hur länge det tar innan hon hittar en ny väg ut. I dag upptäckte hon att en pinne frusit fast intill körsbärsträdet, och det hade bildats en rejäl vattenpöl runt om.

Hur mycket hon än krafsade så ville pinnen inte lossna.

Hon försökte bita loss den, men då fick hon bara isvatten i nosen.

Man kan ju undra varför hon skulle ha just den pinnen, när vi har så många att välja på. Förr var det jag som brukade bära hem pinnar, men nu är det Lydia som gör det.

I dag bar hon hem en rejäl klump som hon hittade i parken.  

Den såg väldigt god ut.

Så jag bestämde mig för att det är MIN pinne.

Fast Lydia tyckte att det var hennes pinne, och hon försvarade den med våld. En vänster rakt i nyllet.

Matte, så du vad hon gjorde? Säg åt henne att sluta bråka. Jag är äldst och det är jag som bestämmer.

Jaaa, jaa, sluta bråka, du får väl den där fjantiga pinnen, då.

Och vad är väl en pinne från parken? Urtråkigt och stinkande och....alldeles underbar!

Nu kommer hon och ska fjäska och be om förlåtelse. Det kan hon glömma. Jag är långsint.

Okej, om du gör ett litet dansnummer så ska jag förlåta dig. Om jag får ha pinnen sen.

Ja, ja man får ha överseende med ungdomarna. I morgon ska i alla fall matte åka och köpa en ny klippmaskin, har hon sagt. Hoppas hon testar den på Lydia.

I dag har det begåtts stora orättvisor i vår familj. Matte gick promenad på Gärdet med besök på Hunduddens kafé. Men fick jag följa med? Nä, bara Lydia. Nu gick det visserligen ingen nöd på mig, för mellanmatte tog med mig på promenad, men något kafébesök blev det inte. å andra sidan så slapp jag ju åka tunnelbana.

Lydias kullbror Rolle och hans matte var också med. Och solen strålade.

Där finns härliga ytor att springa på.

Mycket brottning blev det.

Många hundmöten blev det också. Här en trevlig portugisiska.

Massor av hundar av olika raser hade lockats dit av vårsolen.

Rolle slickar sig om munnen. Undrar om han gillar tjejen eller bara hennes pinne?

Det var nog tjejen som var mest intressant.

Han hade svårt att släppa intresset för hennes bakdel.

Fast hon tyckte nog att pinnen var det bästa. Lydia tyckte att Rolle var alldeles för intresserad av den snygga damen.

Rolles matte hade med sig en fin boll.

Gul och fin, så den syns i snön.

En toppenboll, tyckte Lydia.

Men vart tog den vägen?

Ja, där var den ju!

Kul med vinterpromenad!

Framme vid Hundudden.

Det var varmt och skönt därinne, med det blev väldigt blött på golvet när snöbollarna på tassar och magar smälte. Stort och rymligt också, det märktes inte att det var åtminstone tio hundar på besök.

När jag får följa med kanske vi kan sitta på uteserveringen? Fast det dröjer nog ett tag till.

Ja, sen var det bara att promenera tillbaka till tunnelbanan.

I morse strålade solen så matte tog med kameran på morgonpromenaden. Vi gick till hundrastgården och för lite morgongymnastik.

Soligt och några minusgrader. En härlig morgon.

Fast Lydia och jag hade helt olika uppfattning om hur man bäst fördriver tiden i rasthagen. Jag tycker att man ska ska strosa runt och kolla in vilka som varit där de senaste dagarna.

Lydia tycker att man ska leka och brottas och jaga varandra.

Kom igen, gubbe, säger hon. Jag bara viftar avvärjande med tassen.

Men hon låter sig inte avskräckas.

Hon knuffas och bråkar, som vanligt.

Här är fler bilder. Om du klickar på dem blir de större:

Efter en stund kom vår kompis Nisse till undsättning. Toppen, då fick jag lite lugn och ro medan han jagade Lydia runt hagen.

Nisse är stor, men jättesnäll.

Jag gör en id-koll, för säkerhets skull. Nisses andedräkt står som ett rökmoln ur munnen.

Nisse gillar också snö.

Lydia gillar att springa, oavsett underlag.

Jag tog det mest lugnt medan de rasade runt, men så tog Nisses husse fram en rolig leksak.

Den där vill vi också ha, sa Lydia och jag och satte efter honom.

Jag har erövrat skatten.

Nu är den min, bara min.

Lydia var också intresserad.

Snäll som jag är lät jag henne låna den en stund. Men då ville Nisse ha tillbaka den.

Ge hit den, sa han till Lydia.

Och hon kastade en blick på Nisse, och tappade leksaken i blotta förskräckelsen.

Nisse blev glad när han fick den tillbaka!

I kväll har matte och Lydia varit på lydnadsträning i tältet igen. I kväll kom agilitygungan fram, och gissa och Lydia blev rädd när den smällde i marken. En ovanligt högljudd gunga var det. Undrar om Lydia kommer att kunna tävla i agility nån gång, om hon ska bli så rädd för gungan?

I dag hittade Lydia ett smithål ut från vår rasthage. En tuja som håller på att åldras har glesnat lite och i dag hittade Lydia in i busken och ut på baksidan. Hon följde väl spåret av grannens katt som brukar ta den vägen in till fågelrestaurangen.

Så när matte tittade ut i hagen såg hon bara mig, ingen Lydia. Hon ropade och väntade några minuter, utan resultat. Då tog hon på mig kopplet och så gick vi ut på gatan. Där kommenderade hon "skall". Och när jag skällt några gånger kom Lydia sättande från en av granntomterna. Hon vill ju alltid vara där jag är.

Så nu blir det inget släpp i rasthagen förrän kryphålet är tätat. Synd för jag tyckte att inkallare var ett lönsamt och lagom lättsamt jobb.

Så här mycket snö var det i vår hage 7 februari för två år sedan. I år det knappt sporredjupt.

Nu i kväll är det bara minus fyra grader ute. Rena värmeböljan.