I dag har det varit en riktig värmechock. Det var som mest plus tio på termometern när solen låg på, och det har droppat för fullt av smältande snö. Även nu i kväll är det någon plusgrad.

Det var faktiskt riktigt svettigt när jag gick på promenad med mina vänner Cello och Humlan.

Jag ser lite trött ut, men det är bara för att mina ögon inte riktigt syns. Jag är lite vildvuxen. Matte har hotat att klippa mig i nästa vecka, och jag börjar faktiskt se fram emot det.

Vi hade i alla fall en härlig eftermiddag i Sätrareservatet.

Vi lekte "Följa John"

"Inte nudda marken", och "kapplöping":

Sisten till skogsbrynet är en vissen nötskrika! Hallå där, sluta trängas!

Humlan är inte inte lika farlig som hon ser ut.

Cello (till höger) brukar jag träffa i parken, liksom Humlan (till vänster). De är kusiner och i höstas gick vi alla tre på  samma agilitykurs.

Nu håller de på att öva in ett nummer till nästa säsong av Let's Dance. Först titta åt höger.

Sedan rakt fram.

Några danssteg framåt

Och så ett graciöst språng åt vänster. Jag tror de får höga poäng av juryn.

Fast de måste nog jobba lite på avslutningen. Cello har lite svårt att lyfta Humlan.

Snygge Cello

Flygande Humla

Flygande sheltie

En flygande sheltie till.

Humlan

Cello

Och så jag förstås. Men mig är ni ju så vana att se på.

Hmm, vem har gått här före oss?

Plötsligt kom det en farlig kamphund och ville överfalla Cello. Humlan rusar genast till hans försvar.

Hon kopplar en nacksving på angriparen. Själv hade jag hunnit en bra bit upp i backen och stannade kvar där, för säkerhets skull. Stora främmande hundar passar jag mig för.

Fast det visade sig att jag missuppfattat situationen. "Angriparen" var en trevlig löptik. Som tur är distraherade Humlan henne tillräckligt länge för att Cellos matte skulle hinna koppla honom. Annars kanske han hade rymt till skog med bruden. Jag missade helt vad det var fråga om. Och det var nog tur. För annars hade jag fått fortsätta promenaden i koppel, precis som Cello.                   

En angenäm promenad i trevligt sällskap var det i alla fall. Nu på kvällsrundan träffade vi en granne som berättade att hon just sett en räv inte långt från våra hus. För några år sedan träffade matte och jag en räv på kvällspromenaden i kvarteret intill. Vi stod och tittade på varandra tvärs över gatan en lång stund innan räven slank iväg. Och en kväll för ett par år sedan slank en räv över gångvägen i parken framför nosen på mig. Nu hoppas matte att räven ska visa sig nån gång när hon har kameran redo. Men räven brukar hålla igång när det är mörkt så chansen är nog inte så stor.