Hoppsan, nu var det ett tag sedan ni hörde av mig. Jag har visst blivit lite lat med bloggandet så här på äldre dagar. Därför kommer här ett litet livstecken, även om det inte hänt något revolutionerande sista veckan.

En sorglig händelse kan jag rapportera. I förra veckan när matte tittade ut genom köksfönstret såg hon en konstig hund. Men när hon tittade närmare så var det ingen hund, utan en räv. En skabbräv med svans som ett snöre och tofsar till päls. Vi har spanat sedan dess men inte sett räven sen dess. Nu hoppas matte att den har fått ett skonsamt slut.

Vi har ganska många vilda djur häromkring, fast vi bor i storstaden. Räv, grävling, fasan och hare har vi, och så rådjur förstås. Här finns hur många rådjur som helst, och fräcka är de. Ibland står de bara och glor, som om de vet när man är i koppel eller bakom staket. I går stod en på gatan och blängde på Lydia när hon satt i sin hage.

I dag stod det en råbock på den här gatan och glodde när vi skulle gå förbi. Matte har ringat in honom med rött ifall ni har svårt att se honom. Det är nämligen så mycket vidvinkel i hennes telefon att det inte går att komma närmare.

Apropå hagen, så tog Lydia och jag en liten egen promenad i dag. Tyvärr upptäckte en granne att vi hade tagit oss ut och ringde på och larmade matte, så tiden i frihet blev kort. Men vi smet åt var sitt håll och hon letade rätt på Lydia först, så jag hann utforska några granntomter ganska noga. Det var så länge sen jag rymde så matte har börjat slarva med att haspa både uppe och nere, fast hon vet att jag kan ta mig ut om hon inte stänger ordentligt.