I dag har jag varit och träffat en professor, minsann. Hon såg mig djupt in i ögonen. bokstavligt talat. Jag har nämligen varit på ögonlysning, för första gången i mitt liv. Det är något som hundar av vissa raser får göra innan de blir föräldrar, för att konstatera om de bär på några ärftliga ögonsjukdomar. Nu är det ju inte aktuellt i mitt fall, men däremot har ett av mina syskon drabbats av en allvarlig ögonsjukdom, PRA, och därför ville lagottoklubben, och matte såklart, veta om även jag var drabbad.

Det var jag inte, konstaterade professorn. Däremot hade jag något som heter främre Y-sömskatarakt. Det är också en ärftlig åkomma, men inte så farlig som den låter. Jag hade väldigt lindrig diagnos och den väntas inte påverka min syn, vilket är skönt, för jag gillar att se vad som händer. Jag har falkögon, säger matte.

Vi fick åka tunnelbana till veterinärprofessorn, med byte på både dit- och hemresan.

Ganska långtråkigt var det, och inga chips eller tuggummin eller något annat gott fanns det på golvet. Alldeles för välstädat för min smak.

Inne i stan var det trafikkaos för alla parkeringsplatser var insnöade och på trottoarerna var det lavinfara. Ganska farligt ställe det där.

Det var skönt att komma hem utan att ha fått en istapp i skallen, tyckte både matten och jag.