Jag är lite betryckt. Det har varit några besvärliga dagar. I tisdags drabbades jag nämligen av en enveten klåda. framför allt på högersidan. Jag har kliat och kliat, och ulltussarna har rykt.

Det är jobbigt med klåda.

Först trodde matte att det var en reaktion på fästingmedlet som jag fick i förra veckan, men klådan blev värre och värre. Så igår var vi hos veterinären. Matte blev 800 kronor fattigare, men inte så värst mycket klokare.

Veterinären trodde inte det var allergi, för då skulle det ha kliat på andra ställen på kroppen, än högersidan och benen. Det kunde i och för sig vara ett lokalt angrepp av rävskabb, men hon trodde inte riktigt på det och skrapprover från min hud och studier av min päls visade inga spår av skabb. Om det mot förmodan är skabb, så blir det värre och värre, och då kan vi komma tillbaka, lovade veterinären. Det var ju en klen tröst.

Vad veterinären gissade på, och matte tyckte lät troligare, var att det var något ämne i mitt lerbad i söndags som min kropp reagerade på. Jag blev ju alldeles kolsvart när jag hade badat i Tyresta. Matte schamponerade mig efteråt, men det kan ju tänkas att lite av det obehagliga ämnet fanns kvar.

Därför tyckte veterinären att matte skulle åka hem och bada mig igen, lite noggrannare, och gärna med ett klådstillande schampo som de hade. (Men tyvärr var det schampot slut, visade det sig). 

Idag tog matte därför fram tovskär och karda och angrep alla tovor. Sedan fick jag bada igen, med det gamla vanliga schampot. Klådan hade faktiskt avtagit lite igår och idag. Fast efter badet började det klia mer igen. Så kanske var det schampot jag inte tålde? Fast jag har använt samma i flera år.

Ja, ja, vi får se hur det går. Fast riktigt så mycket som tidigare i veckan kliar det inte. Och det är ju skönt. Men jag tycker nog att veterinären kunde ha gett en annan ordination än schamponering. Någon god medicin till exempel.

Är du alldeles säker på att ett bad är en god idé, matte?

Hur kan du göra så här mot en försvarslös hund?

Jag undrar om inte det här strider mot någon konvention nånstans?

Som tröst fick jag ett nytt halsband häromdagen. Ett stiligt kamoflagefärgat. Det känns lite macho, faktiskt.

Annars har det inte hänt så mycket det här veckan, förutom att det har varit soligt och vi har suttit ute en del. När matte tar ut fika eller lunch i solen  brukar hon ta med lite av min mat, och kasta ut i gräset så att jag får leta rätt på kulorna.  Det är väldigt trevligt, men när vi var hos veterinären passade hon på att väga mig, och det var inte så kul. 17,5 kg. Jag har gått upp 3 hekto sedan jag fick mina sprutor i maj.  Så nu får jag dra in på godsakerna.     

Livet är tungt ibland...  

Apropå godsaker så har jag ännu inte fått veta vem som lämnade tuggsaker i en påse på min trappa. Men jag har mina misstankar. En god vän flyttade från kvarteret den dagen, och hade kanske haft lite storstädning.

Det är skolavslutningstider. Studenterna står som spön i backen och små barn nynnar Den blomstertid nu kommer. Tiden är inne för många nykläckta att prova sina vingar, men det gäller att inte lämna boet innan man är flygfärdig.

Den här kråkungen blev alldeles förskräckt när vi skulle passera på stigen. Skrek och gapade åt mig. Som om jag skulle bry mig om honom. Han går ju inte att äta. Jag har fullt upp med att leta äppelskrott och bullpapper.

Han hade nog lämnat boet lite för tidigt. Precis som den här nötskrikeungen som vi fick syn på när vi var på väg hem från promenaden igår.

Den kunde inte flyga, bara hoppa och flaxa lite. Matte gick hem för att hämta kameran. När hon kom tillbaka såg hon en skata med något tungt i klorna, som den tappade. När hon kom fram såg hon att det var en död nötskrikeunge.

Matte trodde att det var den vi nyss sett, men när hon gick för att kolla så var den kvar. Och inte nog med det, en bit ifrån satt en unge till. Tre små nötskrikor hade lämnat boet utan att kunna flyga. Om det var av övermod, genom olyckshändelse eller anfallande skator förtäljer inte historien.

Föräldrarna flög från den ena ungen till den andra och utstötte små oroliga ljud.

Länge höll de på.

Ett evigt flaxande fram och tillbaka.

De stackars ungarna skuttade fram och klamrade sig fast så gott de kunde.  

En tappade balansen och blev hängande i klorna en stund, men han tog sig upp på grenen igen.

Ja, det är en tuff värld för nykläckta tvåbeningar, med eller utan fjädrar. Faror lurar överallt. Och det är inte alltid föräldrarna kan skydda sin avkomma. Men jag såg två björktrastar jaga iväg en katt. Förmodligen hade den kommit för nära ett bo, och jädrans så ilskna de var. Den for iväg som en raket.

Ännu en solig och fin dag börjar lida mot sitt slut. Tänk vad fort man vänjer sig vid att det är vackert väder.

I kväll har matte och jag varit och tränat agility, för första gången sedan tävlingen för snart en månad sedan. Hur tror ni det ska gå med min agilitykarriär med en så slö matte.

Träningen gick sådär, det var en del knepiga kombinationer, inte raka rör som jag gillar bäst. Det började med två hinder i rad, då skulle jag hoppa över det första och sedan runda det andra och ta det från andra hållet. Det lyckades inte på första försöket så mycket kan jag säga.

Som vanligt tittade jag alldeles för mycket på matte och för lite framåt i banan. Men kontaktfälten klarade jag fint. Jag är överhuvudtaget bäst på klättra-hinder, som gunga, A-hinder och balansbommen.

Men jag måste ju berätta lite om gårdagens utflykt till Tyresta nationalpark. Jag låter bilderna tala:

Tyresta är en urskog, där träden får växa tills de ramlar av sig själv. Vackert och spännande.

Lite skägglav tror jag det är.

En vacker blomma i en mörk bäck  

Det var en fin försommardag. Här är några hästar vid Tyresta gård där vi parkerade.

Jag hittade nästan omedelbart ett dike att svalka mig i.

Ingen fara, matte, jag ruskar bort det mesta av leran.

Mitt inne i parken finns ett stort område som härjades av en skogsbrand för elva år sedan. Nu spirar det för fullt mellan de döda stammarna.

Där hittade jag en vattensamling som såg ren ut, tyckte matte, men tji fick hon. Kanske var det gammal aska i vattnet på klipphällen, för jag blev ännu svartare.  Snyggt med svarta brallor.

När vi stannade och hade picnic passade jag på att ta ett dopp i Bylsjön, sedan var jag ren och fin igen. Fast sen fick jag sitta bunden vid ett träd medan tvåbeningarna smorde kråset. Jag klagade så högljutt så det kom fram en man från ett sällskap som satt och grillade korv i närheten. Han frågade om han fick bjuda mig på en halv korv med bröd, eftersom jag verkade så hungrig. Och det fick han. Fast det gjorde bara att jag klagade ännu mer högljutt efteråt. Om det hade effekt en gång kanske det skulle funka igen.

Titta så ren och fin jag blev efter badet. Men tror ni jag slapp duschen för det? Nädå, när vi kom hem blev det schamponering, för matte och husse tyckte att jag stank svavel. Här har vi flyttat oss till ett ställe som heter Spirudden. Där växte en massa fina vårblommor.

Mandelblom

Gulliva

Ingen kattfot, men blåvita violer.

Vackra ängar

Här kunde man lätt hitta sju sorter att lägga under kudden

Och maskros förstås

Och vackra orkidéer. Kan ni gissa vilken sort det här är?

Om man ser dem ihop så är så är det lättare: Adam och Eva heter de, gula och lila som växer tillsammans.

Blomsterprakt

Och där det finns blommor finns det fjärilar

Vet inte vad den här sorten heter. Matte ångrar att hon inte köpte en fin plansch med sörmländska dagfjärilar som de hade i nationalparkens naturrum. Då hade hon kunnat tala om vad den heter.  Kanske är det någon av mina vänner i bloggosfären som vet?      

I dag har jag varit på långpromenad med husse, matte och Tore i Tyresta nationalpark. Men det orkar jag inte berätta om i dag, det skulle ta alldeles för lång tid.

I stället kan jag berätta att när vi kom hem hängde det en påse på trappräcket med några tuggben och en boll i.

Ingen lapp fanns med och något av tuggbenen var bättre begagnat. Undrar just vem som varit här och överraskat? Kanske var det jultomten som tog fel på datum?

Sen kom min gamla barndomskompis Hjördis förbi och först blev jag jätteglad, vi hälsade och svansarna piskade. Sedan gick hon ett varv och kissade på mina rosor och tog min bästa pinne och började tugga på. Då kom jag ihåg vilken dominant dam hon är. Jag höll en låg profil och längtade efter att hon skulle gå sin väg. När hon väl gått tog jag och gnagde lite på min pinne, bara för att kolla att den var okej.  Hjördis är en softie, men alls ingen mjukis, tvärtom. Någon bild på henne blev det dock inte, det glömde matte.

För er som undrade kan jag i alla fall berätta att jag fick glass igår. Lite rättvisa finns det i världen i alla fall.

Mums, slafs

Slicka bunken är gott

Nu är den den ren och fin. Och tom. Alldeles för tom. Men någon påfyllning är väl inte att tänka på?

I dag var det sökdags igen. Bara ett tiotal grader och sol och skurar omväxlande, med andra ord perfekt väder för sökträning.

Det enda tråkiga var att jag fick gå sist, som hund nummer sju. Åh, vad jag hade hunnit längta och vänta innan det blev min tur. Den ene efter den andre blev hämtad och aldrig var det min matte som kom till bilarna. Ja, till slut kom hon ändå, och jag fick springa och leta figuranter.

Idag inriktades träningen på att jag ska bli uthållig i skällandet, och inte tystna när matte närmar sig. Och så på att jag inte ska klättra på figgarna, förstås.

Matte kom ut och gick runt figgen medan jag fortfarande skällde, och till sist sade figgen att det var bra och jag fick min korv.

Hasse var det lite synd om för han hade blivit instängd i en komposthage.

Ganska tråkigt, för då kunde jag definitivt inte hoppa upp på honom för att få min belöning snabbare. 

Matte tyckte att kompostgaller var en bra idé. Hon ska föreslå att de inför det på tävlingar.

 Efteråt fick jag ligga blöt i bilen och vänta medan människorna åt bullar och jordgubbstårta på altanen. Är det rättvist? Jag bara frågar?

   Martin förevigade godsakerna med sin mobil.

Men ikväll tänker jag kräva upprättelse. Kanske i form av lite glass!

Jaha, så var det fredag igen. Det var länge sen jag skrev något här. Jag har frågat matte varje kväll om vi inte skulle ta och blogga lite, men hon har aldrig tid just då. "Senare", säger hon, men senare kommer aldrig. Hon har fullt upp att göra. Tyvärr är det bara mänskliga angelägenheter. Hundangelägenheter kommer visst i andra hand just nu.

Funderade ett tag på att blogga på egen tass, men så är det ju det där med bilder. Fotografera har jag ju inte lärt mig än. Nåväl, nu har hon i alla fall tagit sig tid och laddat in veckans bilder i bloggen, så det får bli en liten bildkavalkad över veckans händelser. Och de är ganska lätt räknade.

Vädret har varit växlande, ömsom sol ömsom regn, och ganska svalt, vilket passat mig bra.

I förra veckan blommade körsbärsträden och den här veckan var det äppelträdens tur. Det här som växer längs vår promenadväg är extra vackert.

Tidvis har det varit blå himmel.

En dag försökte husses vetesurdeg rymma, men matte upptäckte det i tid, och ställde in den i kylen så att den fick svalka av sig lite. Husse har visst dålig uppsikt över sina "husdjur".

I naturen är det full aktivitet just nu. Jag önskar att det ljudfilm, så att ni kunde höra vilket oväsen det kommer från det här trädet nere i parken. Hackspettföräldrarna har fullt sjå med att mata barnaskaran.

Lugn, lugn, här kommer käket.

Jaha, inte blev de nöjda. Det är bara ut och leta mer mat.

Det är ett bra maskrosår i år. Jag bjuder Angela att ta för sig, men hon är inte hungrig just nu, säger hon. Tjejer ska alltid vara så kräsna, hopplöst att bjuda ut dem på middag.

Jag måste tyvärr meddela att jag slarvat lite med vakthållningen mot  gården igen. Så här såg det ut på altanen i dag. Rådjuren hade inte nöjt sig med att knycka blommorna, de hade ryckt upp hela plantorna också.

Men matte har en lösning, säger hon. Så här har en annan villaägare i grannskapet löst problemet.  Men jag försöker tala om för henne att rådjuren inte kan läsa.

Ja, en hel del promenader har det blivit, men inte så mycket hundträning. I går hade matte tagit sig i kragen och planerat att vi skulle åka på träningstävling i Norsborg. Men vi hann inte dit i tid. Vi åkte lite senare i alla fall, och tränade lite när de andra var klara med tävlingen. Jag var jätteduktig. När matte skickade mig mot rutan rusade jag i väg till ett bord i närheten och hämtade en spårpinne som låg där och skräpade. Jag vet ju hur glad matte blir när jag hittar spårpinnar. Fast konstigt nog verkade hon inte alls nöjd. Människor, man blir aldrig klok på dem. Fast de är bra att ha som sällskap ändå.

Hoppas ni får en riktigt skön och trevlig helg, för det tänker jag ha!

Ryssvärmen höll sig kvar i dag också. Den har gjort att vi på en vecka gått från tidig vår till högsommar. Allting har slagit ut i rekordfart. Tiden mellan hägg och syren blev bara några dagar, för i dag hade våra syrener också börjat blomma.

I dag blev det sökträning, och jag var väldans duktig, trots värmen. Jag låg i som en rem och skällde allt vad jag förmådde. Inga missar alls i dag. Matte var lite lat och gick inte ut på påvis utan figuranterna fick belöna när jag skällt lite, och så fick jag springa tillbaka till stigen på egen tass.

Lite oreda blev det när en liten fågel hade ockuperat ett av gömslena:

Annette upptäckte att en fågel lagt ägg där det var meningen att figgen skulle ligga, så figgen fick flytta en bit.

Fågelföräldrarna måtta ha haft det snärjigt, för vi körde sök på samma ställe både i torsdags och förra lördagen.

När vi kom hem var jag väldigt trött, och somnade, och missade att ett rådjur stod och käkade upp våra penséer alldeles utanför altandörren, bara några meter bort. Som tur är fick husse syn på snyltgästen när det fortfarande var några blommor kvar.

Jag vet att det är mitt jobb att hålla rådjuren borta från trädgården, men det kostar på att vara dubbelarbetande.

Härom dagen ingrep jag i alla fall när grannkatten Agnes höll på att smita in genom köksfönstret. Jag skällde ut henne efter noter, så nu passar hon sig nog för att försöka smita in köksvägen i alla fall.

Den här veckan har gått i ryssvärmens tecken. Lite för varmt för mig, men många sköna kvällsdopp har det blivit.

Jag har inte alltid behov att att kasta mig i vattnet och simma ut. Det duger bra att gå ut på grunt vatten och lägga sig ner. "Kärringdopp" säger matte. Själv har hon minsann inte doppat tån i sjön än.

Skönt att svalka tassarna.

Och så ruskar vi vattnet ur pälsen.

Annars har det har inte hänt så mycket den här veckan. Matte har inte haft så mycket tid för mig, så det är klart att jag blev jätteglad när hon i går kväll tog på sig "hundkläderna" och tog fram sök-walkietalkisarna.

Men döm om min besvikelse när hon stängde dörren framför nosen på mig. Jag fick inte följa med?!

Det var så att vårat sökgäng skulle ordna träning för gänget från Ekerö. Så matte och de andra fick nöja sig med att figga.

Fem gästhundar var det som sökte: Collien Aslan

Collien Hippie

Mallen Mazze

Flatten Nadja

Och så var det schäfern Stella, men henne hann matte inte få någon bild på. 

Det var överhuvudtaget svårt att ta bra sökbilder. Kvällsljuset tillät inte kameran att ta på de korta tider som krävs för att frysa rörelser. Här är en på Mazze som matte ändå gillar. Inte så skarp men fartfylld.

Ja, lite sviken kände jag mig. Men husse tog med mig ner till sjön så jag fick bada i alla fall. Och i morgon ska det bli sök, det har matte lovat.

till sökbesöket i torsdags hade matte bakat pizzabullar, och efter enträgna önskemål offentliggörs här receptet som hon hittat i ICA-tidningen Buffé:

Bake-off pizzabullar

Bullarna förbereds, men utan att gräddas, och förvaras i frysen tills det är dags att äta dem.

Grunddeg:

50 g jäst

3 dl mjölk

3/4 dl smör & rapsolja (eller smält, avsvalnat smör)

2 msk flytande honung

8-9 dl vetemjöl special

1 tsk salt

Fyllning:

2 dl färdig tomatsås (matte brukar blanda tomatpuré och chilisås)

200 g rökt skinka i skivor

2 dl riven ost

2 msk torkad oregano

ägg att pensla med

Rör ut jästen i den kalla mjölken. Tillsätt övriga ingredienser och knåda, gärna i maskin, cirka 8 minuter. Låt vila under duk i cirka 15 minuter.

Dela degen i två delar. Kavla ut varje deghalva tunt. Bre tomatsås över degen. Lägg på skinkskivor, strö över ost och oregano.

Rulla ihop degen till en rulle. Skär varje rulle i tio skivor. Lägg i bullformar och platta till lite. Frys in bröden. Lägg dem med mellanrum. När de är helt frysta kan de förvaras i påsar i frysen.

Kvällen innan de ska ätas (eller på morgonen om man ska äta dem på kvällen) tar man fram bullarna och lägger dem på plåt med bakplåtspapper. Täck med platsfolie. Ställ i kylen över natten (eller dagen).

Sätt ugnen på 225 grader. Pensla med uppvispat ägg och strö lite oregano över. Grädda cirka 12 minuter.

Gott att ha med på utflykten!