I dag har jag badat - i sjön. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så. Jag tog med matte och Lydia på en promenad i Sätraskogen. Matte höll stadigt i kopplet när vi gick förbi badplatsen, så att inte jag eller Lydia skulle falla för frestelsen att gå ut på den sköra isen.
Men när vi gått en bit till fick vi springa lösa. Då kände jag en förförisk doft. Nedanför en brant slänt låg det stora bitar bröd som någon vänlig människa lagt ut på isen. Jag skyndade mig ner innan matte upptäckt godbitarna, och Lydia följde som vanligt efter.

Isen bar förstås inte så jag fick leka isbrytare och simma sista biten för att nå alla. Lydia som inte gillar att simma fick nöja sig med dem som låg längst in mot stranden. 

Ja, ja, jag hör att du ropar matte. Jag kommer nu, för nu är allt uppätet.

På de flesta ställena var det ingen is alls, bara öppet vatten. Matte var både arg och orolig. Inte för att jag skulle drunkna, men att jag skulle bli kall. Det är inte bra för gamla gubbar med vinterbad, tjatade hon. Och sa att jag fick skylla mig själv om jag fick vattensvans.

Lydia tyckte inte det räckte med att bada i sjön. Hon skulle bada i varenda vattenpöl vi gick förbi också.

Som ni ser fick jag gå med koppel delar av vägen. Matte tycker inte att jag är riktigt tillförlitlig när det kommer dofter av något ätbart. Lydia tycker också om att leta mat, men hon brukar hålla bättre koll på matte och husse när vi är ute och går.

Fast hemma på vår gata, där vill Lydia rymma så fort tillfället bjuds. Det gjorde det häromkvällen, när husse tappade taget om kopplet. Lydia pep i väg som ett skott. Och var borta en halvtimme. Matte och husse ropade och letade. Plötsligt hördes ett litet försiktigt gläfs. Snett över gatan, bakom grannhuset satt Lydia med kopplet insnott i en buske. Man kunde ju tro att hon skulle ha vett att skälla ordentligt om hon fastnade, men nä då. Hon satt där tyst i mörkret och väntade. Man kan ju alltid hoppas att hon blivit avskräckt från att rymma nu.