I går var det final i På spåret, som är mattes favoritprogram. Och jag gillar också det, för då brukar jag få något gott att tugga på. Nu när det fredagsnöjet är slut så bestämde matte att vi får spåra lite själva i stället.

Fördelen med en snöfri vinter är att det går bra att spåra ute i markerna.

Vi åkte ut till Öran, och där la matte två spår, ett till mig och ett till Lydia. Medan spåren låg till sig gjorde vi en promenad i skogen. Och sedan fick jag gå mitt spår först. Det var cirka 200 meter långt, enligt appen Runkeeper.

Det var säkert minst sex år sedan jag spårade senast, och jag har ju överhuvudtaget inte spårat så mycket i livet. det är ju mest sök som jag ägnat mig åt. Men jag hade inte glömt hur man gjorde.

Tre pinnar hade matte lagt ut och jag hittade dem allihop!

Sedan var det Lydias tur. Det var bara andra gången i livet som hon fick prova på att spåra, så hennes spår var bara 100 meter. Som ni ser har matte snitslat väl, så att hon inte ska gå vilse, ifall Lydia tappar spåret. Men det gjorde hon naturligtvis inte.  

En enda liten pinne låg det i Lydias spår. Matte ville testa och se vad hon gjorde när den dök upp. Och Lydia nosade på den och det gjorde matte stor affär av, bjöd på korv och berömde.

Det var för att Lydia skulle lära sig att en pinne som luktar människa i spåret, den ska man ta vara på och byta mot något smaskigt.

I slutet på Lydias spår låg en Nalle Puh! Vilken kul överraskning!

Varken matte eller Lydia kan ju så mycket om att spåra, och för att lära sig mer ska de gå kurs under våren.

 Helt okej för mig, för jag räknar med att när det blir dags att göra hemläxa, så blir det kanske ett och annat spår åt mig också!

Förresten kan jag berätta att i onsdags var jag och Lydia hos hundtandläkaren. Och det bästa av allt: Hon kom fram till att vi inte behövde någon tandbehandling, inte just nu i alla fall.