Nä, jag har inte lagt ner bloggen, bara så ni vet. fast det kanske verkar så ibland. Jag har bara inte haft tid och lust att rapportera vad som händer i livet. Och så har min fotograf varit dålig på att dokumentera mitt liv.

Här kommer i alla fall några korta rader. I dag har det blixtrat och dundrat i årets första åskväder. Ni som känner mig vet att jag inte gillar åska nåt vidare, så husse och jag fick korta av kvällspromenaden så att jag kunde skynda mig hem till mitt skyddsrum, det som de övriga i familjen kallar badrum.

Matte och Lydia var på ringträning i Sollentuna när ovädret brakade loss. Som tur är drog det över lagom till ringträningen skulle börja. Lydia har ju inte förstånd att bli rädd så hon var lika glad som vanligt. Hon tycker ringträning är kalaskul, men har inte riktigt fattat att det går ut på att man ska lära sig att visa upp sig i utställningsringen. Hon tror att det handlar om att springa ifatt de andra hundarna i ringen.

I lördags var det min tur att åka i väg med matte medan Lydia fick stanna hemma. Ordningen  var återställd och jag fick delta i sökträningen. Fast hör och häpna, matte hade glömt det allra viktigaste hemma - mina snusdosor med korv. Fast det var bara bra, för de andra i sökgruppen skramlade ihop godis till mig, så att jag fick alla möjliga sorters godsaker, bland annat ost som jag är väldigt förtjust i. Alltid trevligt med omväxling.

Söket gick mycket bra, även om jag missade en figge i början, och hade lite problem att hitta en som krupit upp och lagt sig på en stor sten.

Vi har hunnit med lite agilityträning också sen sist, det går bättre och bättre. Kanske ska vi våga oss på en eller annan tävling innan jag drar mig tillbaka. åtminstone en inofficiell.

I söndags var Lydia, matte och jag och besökte ett nytt hundpensionat där vi kanske ska få tillbringa en semestervecka. Efteråt åkte vi till Haninge BK, för matte hade tänkt vi skulle träna lite, men där pågick freestyletävling, så det blev inget med det.

I går var det dags för lite pälsputs och pedikyr. Sax och klotång kom fram, och matte passade på att dra lite öronhår samtidigt. Inte roligt, som ni förstår. Det värsta var att hon tog fram vågen också. Jag hade gått upp lite sen i vintras. 17,2  kilo är lite för mycket, tycker matte. Så nu blir det till att hålla igen, hotade hon.

Lydia hade också gått upp och vägde 11,5, men inte hotades hon med någon svältkur! Orättvist.

Lite märkligt är att matte tittade på inlägget från just det här datumet för precis ett år sedan. då vägde jag också 17,2 kilo.