Alla onda ting är tre, eller hur ordspråket nu lyder. I dag var det en otursdag för Lydia. Men innan jag berättar om det, så vill matte visa att det var en riktigt vacker morgon, med nattfrost och morgonsol i fin kombination. Kameran fick följa med på morgonpromenaden:

Frostnupen ros, dock ingen av våra.

En till från samma buske, med en riktig "pussmun".

Lite frostade blad

Morgonsol genom lövverket

Så till Lydias otursdag. Först klippte matte lite för långt på klon på ena sporren, så att Lydia pep till och det började blöda. Väldigt lite, pulpan naggades bara i kanten, men hemskt ändå. Jag ryser bara jag tänker på det. 

Sedan var det dags att åka till veterinären för tolvveckorssprutan. Helt okej tyckte Lydia, tills de stack henne i nacken. De skrek hon högt. (jag brukar minsann aldrig skrika när jag får mina sprutor, men hon är lite sjåpig).

Den tredje tillbudet hände på promenaden, och ja, egentligen var inte Lydia så ledsen för det. Matte råkade tappa hennes fina, röda koppel. Så nu får hon ärva mitt gamla svarta.

En skön promenad hade vi i alla fall.

 Jag lärde Lydia att leta harlortar. Det var hon ganska duktig på.

Sen lärde jag henne att vifta med öronen. Svårt. Kräver lite koncentration.

Därefter var det lektion i breakdance

Det fattade hon inte alls. Jag får nog vänta ett tag med så avancerade saker.

Kissa har hon lärt sig alldeles själv, men det där med att lyfta på benet har hon inte förstått.

Vi sprang lite på stranden

Jag försökte lura henne att bada, men hon tordes inte. Och jag ville inte gå före i vattnet. Det var ju svinkallt!

Lydia håller sig helst på land.

Fast lite fruset vatten var spännande. Och gott.

Ja, det var väl dagens händelser i sammandrag. Ingen riktig otursdag, med andra ord. Bara livets hårda valpskola.