I kväll på promenaden fyrade någon av en dunderraket bara ett 30-tal meter från där matte och jag gick.   Hela himlen lystes upp och matte hoppade högt.

Själv la jag benen på ryggen och satte av i full fart därifrån. Ja, så full fart man kommer upp i när man har en matte att släpa på i kopplet.

Jag lyckades hindra matte från att följa sin första ingivelse, att vråla åt dynamitarderna. Jag hejdade också hennes andra reaktion, att vilja strypa dem.  

De stod ju bakom ett hus och såg ju inte när vi kom på gatan. Ett jäkla sätt är det i alla fall!

Som tur är hämtade jag mig ganska snabbt, så att jag hann njuta av den nyfallna snön. Inget är som nysnö, smälter som, ja som snö på tungan. Fast kissnödig blir man. Så nu måste jag nog ut igen. Hoppas det är tyst ute...