Vädergubbarna hade lovat snö natten till i dag, så igår berättade jag för Lydia att det skulle vara alldeles vitt och kallt på marken när hon vaknade. Men det var det inte alls. Snön for till Småland i stället, så Lydia tror bara att jag hittat på alltihop. Men hon får väl se...

På eftermiddagen åkte vi hem till Rolle och Ressu för en familjesammankomst. Först gick vi en sväng i deras inpåknuten-skog (vilken lyx att ha storskogen alldeles utanför huset).

Deras matte hade tagit med tryffel så alla fyra fick prova på att leta, och alla hittade tryffel!

Det blev lite godisutdelning. Småknattarna har ju inte lärt sig att tigga fint än, se så Rolle hoppar. Han har inte lärt sig att vänta på sin tur.

Fast det har förstås inte jag heller, trots mina åtta år. Hit med godiset, jag vill ha lejonparten för jag är äldst!

Sen fick jag en strålande idé. Jag lockade med mig Lydia på en liten sväng ut bort från stigen. Kom så ska jag visa dig nåt kul, sade jag.

Jag lockade med henne en bra bit bort. Hon kämpade med, fast terrängen var lite snårig.

Sen lämnade jag henne där och sprang tillbaka till stigen. Det tog en stund innan tanterna upptäckte att hon var borta, för de pladdrade på som vanligt.

När de såg att hon var försvunnen började de leta och ropa. Efter en stund hittade de henne. Tyvärr.

Hon var inte ett dugg orolig över att vara ensam i storskogen.

Efter promenaden blev det fika hemma hos Ressu och Rolle. Och småvalparna lekte och busade så det stod härliga till.

Rolles matte lyckades fånga när de lekte tandläkare under bordet.

Det bästa med det var att Lydia var ordentligt trött när vi kom hem, och sov en lång stund.                

Lydias status:

Ålder: 11,5 veckor

Vikt: 4,4 kg

Klor: Matte har klippt alla två gånger, två mörka klor, resten ljusa.

Öron: Matte har provryckt lite, håren sitter som berg? Inte som mitt öronludd som lossnar när man drar i det.

Päls: Lite putsat på tassar och runt ögon.

Tänder: Oborstade, små och sylvassa

De använder hon med förkärlek på familjemedlemmarna

Hon försöker testa dem på mig när vi är ute och promenerar, men som tur är så är jag snabbare än så länge.

Hon mår på det hela taget som en lite bortskämd prinsessa.

Men jag då? Som är van att vara familjens lille gulleprins, ompysslad, lekt och kelad med? Nu är man satt på undantag. Ingen har tid. När vi är ute och går tittar folk bara på Lydia och utbrister: Åh, så söt! Förut var det mig de tittade på och log mot. 

Är det någon som vill adoptera en lagom tjock lagottoherre i sina bästa år?  Gärna någon med välfyllt kylskåp och stor bollsamling. Endast valp- och rökfria göre sig besvär.

Det verkar vara slut på det vackra höstvädret för denna gång. Det har börjat regna ute, och ska tydligen hålla på de närmaste dagarna. Vi får vara tacksamma över den höstglöd vi fått.

I går kväll var det väldigt lugnt och skönt här hemma. Alldeles valp-fritt, för Lydia fick följa med matte på syjunta. Valpar behöver social träning, sade matte. Hur ska det gå? undrade husse som såg framför sig upprullade nystan, söndertuggade skor och nerkissade mattor.

Men Lydia hade skött sig så bra så, sovit mest hela kvällen vid mattes fötter.

På vägen dit och hem utsattes hon för kollektivtrafikträning. Hon fick åka tunnelbana, spårvagn, buss och rulltrappa - allt för första gången. Det gick också bra, hon somnade till och med på spårvagnen, i mattes knä.

Hon passade på att utforska hur det är ute i stora världen också, och fick tag i två tuggummin, som matte tyvärr upptäckte och tg ifrån henne.

Lydia på miljöträning.

I dag har jag varit på sökträning igen. Utan Lydia den här gången. Hon fick stanna hemma. Många skick blev det, och undan gick det. Fast matte tyckte inte jag var så uthållig i skallet. Jag har en tendens att sluta skälla när matte närmar sig. Jag vill ju se om hon säger till figgen att det är godisdags.

Strålande vackert höstväder var det, men sol och hög klar luft. I natt var det 2 minusgrader utanför sovrumsfönstret och matte fick skrapa rutorna innan vi skulle iväg i morse. Snart dags att byta till vinterdäck.

Det blir bara en snabbvisit på bloggen i dag. Matte och husse ska till Uppsala och lyssna på någon som heter Paco de Lucia, så då måste jag se till så att inte Lydia gör några hyss under tiden. Småmattorna ska hjälpa mig.

Jag slänger in några bilder från gårdagens härliga höstpromenad.

Lydia

Här har Lydia och jag kapplöpning. Jag låter henne vinna så att hon inte blir ledsen.    

I dag åkte jag till Haninge BK för att hälsa på kusin Ressu på hans onsdagsträning. Ja, Lydia var också med, för hon ville träff sin bror Rolle, så det blev en riktig släktträff.

Lydia har sluppit ut ur kattburen och i dag fick hon åka där bak med mig, fast i egen kupé.  Jag måste säga att hon skötte sig galant. Inte ett pip under den halvtimmeslånga bilfärden.

Småbarnen lekte förstås. Lydia var lite avig till en början, precis som förra gången, men hon tinade upp så småningom.

Här går Rolle till attack

Lydia gillar att söka skydd mellan fötterna på folk.

Undan går det. De är snabba som vesslor, de små, och inte lätta att fånga på bild.

Efter leken gick vi en skogspromenad alla fyra. 

Inte lätt att fånga fyra lagotto på en bild.

När vi kom till sjön ville Ressu lära Lydia att simma. "Det är inte farligt", sa jag till henne. 

Kom nu Lydia, följ efter farbror Ressu, bara, så ska du få lära dig hundsim.

Nä fy, sade Lydia, här kan man ju bli blöt om tassarna.

Ho, ho, ha, ha...vilka badkrukor till lagotto! Skrattretande! 

Hi, hi, hi. Var det inte roligt, matte? Jag tyckte det var kul.

Vadå, jag var inte så  kaxig när jag var liten? Jag har väl aldrig tvekat att slänga mig i sjön? Va, ville jag inte bada när jag liten valp? Det har jag inget som helst minne av. Det måste vara ont förtal.

När vi kom tillbaka till klubbstugan skulle människorna fika. Ressus matte hade bakat en kaka. Ressu och jag fick inte följa med in och fika, men i rättvisans namn måste jag nämna att  Lydia och Rolle också fick vänta i bilarna. De var nämligen alldeles slut efter leken och promenaden.

Efteråt tränade valparna inkallning. Hur svårt är det på en skala? I synnerhet som det lockas med korv.             

Ännu en vacker höstdag är avverkad, med sol, blå himmel och löv som sprakar i gulröda toner. Ett annat säkert hösttecken kan rapporteras: matte har just klippt av mig pälsen.

Nu känner jag mig lätt och fri, och så är det så praktiskt också när man har badat, för då blir man torr nästan på en gång. Fast det har blivit dåligt med bad på sistone. Vattnet har varit grönt och geggigt av blågröna alger, så jag har inte fått doppa lilltån ens.

Fast det är inte roligt att bli klippt. Jag är ju livrädd att matte ska sätta saxen i mitt känsliga skinn. När jag var klar var det Lydias tur på trimbordet.

Men hon den stollan skulle bara bita i saxen.

Matte försökte klippa lite på tassarna, men gav upp rätt snart.

Det viktigaste var att Lydia fick prova på trimbordet, tyckte hon. Och det lilla busfröet skulle bara veta vad som väntar.

Hon har nästan vuxit ur ryggsäcken och förresten vill hon inte bli buren, utan gå själv på promenaderna. Eller rättare sagt springa. Efter mig.

Det är ganska jobbigt att ha en tioveckorsvalp i hasorna hela tiden.

Hon är efter mig hela tiden.

Och hittar jag en pinne vill hon vara med och dela.

Men där får hon tji. Pinnarna vill jag ha för mig själv.

Hon tycker höstlöven är spännande

Och det finns gott om dom, överallt.

Man vet aldrig vad som döljer sig bland löven

Tjoho, en egen Lydia-pinne!

I dag på promenaden träffade jag en gammal bekant: Frodos plastbrorsa Rufus. Han var och hälsade på min extramatte P. Lydia har aldrig träffat Rufus förut men verkade tycka att han var en trevlig prick.

Rufus var lite avvaktande först, med all rätt, för jag hade skvallrat om Lydias vassa tänder.

Men sedan tinade han upp och de lekte lite.

Ja, det är inte lätt att ha en lillasyster att ta ansvar för. Hon är påhittig som bara den och är bara lugn när hon sover.

Växer gör hon så det knakar, 3,8 kilo vägde hon igår, en ökning med 7 hekto på drygt en vecka. Inte konstigt, med tanke på hur hon vräker i sig. Och inte har hon vett att vänta fint på maten heller. Och jag har förgäves försökt lära henne att tigga fint. Hon sätter igång och storskäller så fort hon misstänker att det finns något gott på bordet.

Men ibland glömmer hon faktiskt att äta upp hela frukosten. Då hjälper jag henne med det, för jag är en hygglig storebrorsa.

Inte ens på söket får man vara ifred. Vem tror ni dök upp på stigen i dag?

Lydia, så klart. Min efterhängsna lillasyster. Som fyllde tio veckor just i dag. Grattis!

Hon charmade alla så klart. 

När hon nu ändå var där tänkte jag att det är lika bra jag lär henne allt om sök. Att äta korv lärde hon sig ganska snabbt.

Sedan lite svårare övning: att ställa upp inför skicket.

Och så full fart mot figgen. Det gick också bra. Hon är ganska läraktig, trots att hon bara är tio veckor.

Hon hittade figgen, och fick godis.

Flera skick blev det. Inga problem alls att lämna matte och springa ut till figgen.

Jag fick också arbeta, så klart. Och det blev många skick i dag. Jättekul, som vanligt. I dag tränade vi lite på tomskick. Matte tycker att de blir lite för långa, så i dag ropade hon in mig när jag slagit framåt en 10-20 meter, och när jag kom till henne på stigen fick jag en springfigge på motsatta sidan som belöning.

Efteråt fick jag ligga i bilen, men Lydia fick vara med på fikat på altanen.

Där fick hon träffa Daxe, som är några veckor äldre. Men hon satte honom på plats direkt. Hon är lite vass, min lillayster.

Stackars Daxe fick på pälsen av Alizz också.

Hon läste lusen av honom ordentligt.

Lydia tyckte hon av någon anledning om. Och Lydia kände på sig att det var nog bäst att ligga lågt.

Även om Alizz är den enda hund som Lydia träffat som är mindre än henne så förstod hon att det är en dam med skinn på nosen. Kanske Alizz kan flytta in hos oss och bli nanny? Fast å andra sidan så är jag ju lite rädd för Alizz jag också.                   

I dag skulle Lydia äntligen få träffa sin kullbror Rolle för första gången sedan de flyttade hemifrån för drygt en vecka sedan. Matte och Rolles matte hade trott att valparna skulle bli överlyckliga och kasta sig ut i bus och lek med en gång. Men inte Lydia inte.

Vem är du? Dig har jag aldrig sett, sade hon, och var inte alls road.  

Rolle däremot var väldigt leksugen och slängde omkull syrran.

En riktig tuffing, den där Rolle. Ressu har det nog inte lätt...

Låt mig vara, din drummel, sade Lydia

Hon sökte skydd hos närmaste benpar

Kom matte, vi åker hem, sade hon.

Men hur det var så tinade hon upp, och sen lekte de av hjärtans lust.

Jag ska nog ge dig, sade hon och drog till med en tackling

Han svarade med ett tassgrepp

Nu kommer jag och nitar dig med min vita boxhandske, sade Rolle

Lite rejsande i gräset

Och lite bollspel också, i knatteserien.

Efter leken fick valparna åka på armen, medan Ressu och jag fick sträcka på benen en stund. Skönt! Mellanmatte var med och har tagit några av bilderna.

På vägen hem stannade vi och matte handlade lite nya fällar och grejer. Och så köpte hon en ny leksak. Till Lydia.

Gissa om jag blev avundsjuk. Men vänta bara, jag ska nog sno åt mig den och   strimla den vid tillfälle.